– De säger, att han, patron Älging, skall vara död, sade han sävligt. Patron är därinne och ringer.
Dörren öppnades och patron Svensson kom ut. Den friska färgen i hans väderbitna ansikte var åtskilliga nyanser blekare och den barska bondemunnen var hårt hopknipen.
På deras ångestfullt frågande blickar nickade han endast stumt till svar och steg upp i vagnen.
– Kom, Hedvig, befallde han och gjorde plats bredvid sig för henne.
– Hör du, Märit, ta och följ med, bad Hedvig bevekande. Vi måste fara till Älgholma och se, om vi kunna göra något, förstår du.
– Nu ha vi inte tid till prat – – Märit får skynda och bestämma sig, avgjorde patronen.
Och så satte hon sig då upp i vagnen.
– Nu sätter du fart på hästarna, Axel.
Och lydigt flögo de fram, så att löddret yrde om bringan. Ingen i vagnen sade ett ord, förrän Hedvig oemotståndligt bröt ut.
– Ja, men, pappa, hur gick det till, säg endast hur?