– De säga, att det var ett vådaskott.
– Var han på jakt?
– Morkullor, sade gamle patron lakoniskt och tycktes ej hågad att vidare diskutera ämnet.
Regnet, som hållit upp en bra stund, tog nu åter i med förnyad styrka. Iskallt, entonigt och grått silade det ned, kilometer efter kilometer och den råa fukten trängde genom märg och ben. I denna dager såg den späda grönskan liksom slocknad ut och träden svepte rysande sina genomvåta sommarkläder om sig.
– Utmärkt för jorden, nickade patronen alltjämt lakoniskt. Ty om än hans egen hustru legat på bår, var han dock först och främst vigd vid jorden och gladdes och sörjde med den.
Men Märit, som bara var en enfaldig flicksnärta, som ingen sådd lagt ner och ingen skörd hade att vänta, hon tyckte i sin barnslighet, att det regnet slog alla vårens löften till jorden. Hon frös och skakade i sin tunna kappa som träden på marken. Och rysande såg hon alltjämt en grå skugga, som ilade framför hästen och vek undan och var fjärran. Besvikelsens och livsledans skugga, som stum och objuden bevittnat hennes första avsked från lyckan.
De började nu närma sig Älgholma och dess stengärdade åkrar.
Backe upp och backe ned slingrade sig den långa, grå muren av blankvåta stenar. Av tusen sinom tusen stenar var den byggd, burna i svett och möda på böjda axlar för att gärda Älgingarnas jord genom århundraden. Men den siste herren till Älgholma hade inte förmått hålla den vid makt, den började redan vittra och rasa ned på sina ställen.
Den muren var det, som stängt galne Älging inne i så många år. Nu var han över den.
De körde in genom allén av stela almar, som rasslande skakade sina sorgpanascher.