Långt där framme skymtade de två fönstren i husets frontespis. Det ena lyste, men det andra var blint och mörkt.
Nu åkte de svängen upp till trappan, men ingen kom emot dem. Ej ens den store, engelske bulldoggen. Nu sågs han ingenstans till, men långt inifrån hundkojan ljöd ett dovt och beklämmande ylande som ökade det beklämmande i situationen till outhärdlighet.
De fingo själva leta sig in bäst de kunde.
Härinne hördes ej storm och regn, luften var kvav, det stora huset höll andan. Omedvetet dämpade själve patron sina steg och på tå smögo de sig uppför trappan, som var mörk. Stormen hade rivit ned en elektrisk tråd och strömmen var bruten.
Då öppnades dörren till rummet med det blinda ögat och i dörröppningen stod en kvinna. Det var fru Älging och ändå inte hon. Allt det hårda, det stela och frusna var smält och borta och kvar stod en fattig, ensam människa, som älskat mer än hon förmått.
– Han ligger härinne, sade hon tyst och fann det visst helt naturligt, att de voro där.
Tysta följde de efter henne in i det rum som varit Älgings.
Med en rysning igenkände Märit dess egendomliga atmosfär av bokdamm, pipor och turkiska cigarretter, tillsatt med den personliga doft, som är var särpräglad människa egen. Men allt detta var inte längre levande och rörligt, utan luften stod stilla, som om en jordbävning plötsligt bommat igen dörrar och fönster. Och ändå stod rummets enda fönster öppet.
På skrivbordet låg ett virrvarr av papper kringkastat som vid en eldsvåda, då man i hast försöker rädda åtminstone något.
Och på den stora ottomanen med dess många självsvåldiga kuddar låg en orörlig gestalt utsträckt, klädd i sportdräkt och med ansiktet uppåtvänt. På ett bord stod ett ljus i en hög silverstake. Det flämtade till i draget när dörren öppnades. Blekt och irrande föll skenet över den dödes ansikte.