Galne Älgings kropp låg så lugnt utsträckt på sitt sista läger – – det var en oändlig vila. Men över det bleka, avtärda ansiktet flög som en sista glimt av ironi och orolig självbespegling i det fladdrande ljuset. Det var som om blott kroppen ännu vilade, medan själen, rastlös som förr, stod med vingarna spända, redo till flykt.
Då skakade almarna med ett sus på sina mörka kaskar därutanför. Ett befriande, iskallt luftdrag från det öppna fönstret kom ljuset att flämta och ryka, nästan slockna.
En skugga drog över den dödes ansikte och när ljuslågan åter brann rak och klar, tycktes även det präglat av ro. Det bittra leendet hade veknat, som sade det:
»Vad veta vi till sist om varandra, bröder?»
Lugnt blåste fru Älging ut ljuset.
– Nu skall du få sova, sade hon som till ett barn.
Då var det som om krampen i Märits hjärta löst sig och hon viskade ett ljudlöst: »Förlåt!» Till vem? Till den döde, till hans hustru, från dem båda till en annan, till allt, som kommit dem att lida och lidit genom dem. Och hon tyckte, att det enda ordet borde vara liktalet över varje olycklig människas bår.
Tysta som de kommit gingo de åter ut ur rummet. När de kommit ner i hallen, framförde patronen tafatt sitt beklagande.
– Nu måste Älgholma gå, sade fru Älging och rösten var som en trött liten flickas, som gått så oändligt långt blott för att finna hemmets dörr stängd.
Då reste sig patron Svensson myndigt och hans stövlar knarrade beslutsamt.