– Nej, det skall det min själ inte, sade han, så länge det finns en Älging, som kan ta vid sedan en gång och så länge Svensson har ett namn, som duger på ett papper. Ty det vet jag, att om Laura hade fått sköta gården efter sitt huvud, hade den stått på säkra fötter för länge sedan.
– – Nej, nej – – men nu är ju arbetet det enda, som återstår en.
– Ja, det är min gud och fader inte litet det, om Laura skall få skick på Älgholma. Men det få vi tala om sen, var nu bara lugn för gården.
– För mina barns skull, tack, sade fru Älging, och hennes ansikte lystes upp av ett varmt, inre ljus, återskenet av en moderskärlek, som stum bragt så många offer av det djupast kvinnliga.
*
– – – På hemvägen satt Märit på baksätet bredvid Hedvig och såg samma väg som nyss rulla upp sig baklänges. Det var som att se den gångna vintern på en film. Där var kröken, där hon mött Älging och Elsa i den glättigt fallande snön. Många svängar och lustiga krokar hade den haft, Älgings väg genom livet, tills det bar brant utför. Vem hade dock anat detta? Ett vådaskott går så många underliga vägar, ett vådeliv icke mindre.
Men för ingen nämnde hon, att hon sett Älging vid Ödele den där kvällen. Vad hade han sökt där måntro? Ett minne, en underrättelse om Elsa, en hjälp i penningnöd eller blott i andlig? Aldrig skulle hon väl få veta svaret på den frågan, det sov för evigt inom två slutna läppar.
I den storm av frågor och bestörtning, som Älgings död rev upp i staden, blev den lilla Elsa alldeles glömd. En fattig liten guvernant – – en bland många – vad betydde hon emot en stor gård? Nu skulle väl det gamla Älgholma gå ur släkten? Men någon försäljning av gården hördes ej av och snart hade man fått en splitterny skandal att tala om.
För sin lilla väninnas skull var Märit glad att skvallret så snart lade sig till ro och inte gick på vidare forskningsfärder. Vad skulle det också forskas efter? Längtan och kval och själsliga fenomen är ingenting för skvallret. Det håller sig helst till mera reella fakta.
Hon ansåg det emellertid som en plikt att genast underrätta henne om saken. Förgäves försökte hon linda in den förfärliga underrättelsen i några medlidsamma fraser. De läto så krystade, att hon föredrog att skriva rakt på sak.