»Elsa», skrev hon. »Jag vill säga dig det, så att du ej får veta det genom tidningarna eller likgiltiga personer.
Älging är död – – genom ett vådaskott, säga de. Döden är en vila för en sådan som han, Elsa. Jag har varit där och sett, att han har det gott.
Skriv några rader till Märit.»
– – – Hon hade knappast väntat något svar, men det kom ett efter en tid, ett tjockt brev med halvt oläslig utanskrift.
»Tack, Märit, stod det, men du kom för sent.
Genom en bortslängd tidning på ett kafé kom nyheten till mig. Åh, Märit, hur grymt är icke livet, när det slår – – aldrig är man beredd! Tänk dig, hur jag fick veta det!
Jag var på ett konditori med Gösta och min svägerska. Vi pratade och skrattade. Tanklöst tog jag upp tidningen – – det var en stor ring efter kaffekoppen på telegrammen. Just inom ringen stod det: ’Ett olyckligt skott. En i trakten mycket känd godsägare, Bengt Älging, har i afton dödats av ett vådaskott.’ Det svartnade för ögonen på mig – – tidningen föll ner.
Skottet, vådaskottet, rakt i mitt hjärta satt det, jag tyckte att livet rann ut ur mig i en ström av varmt blod och svimmade för första gången i mitt liv, tvärs över tidningen på bordet.
Märit – – du –, att vakna igen – att tvinga sig att le och förklara, att tala, att släpa sig ut till en vagn, att ta emot ömma ord och smekningar, råd och förmaningar – – hur genomlevde jag det? Men jag tror, att ingen anade orsaken – då – tidningen tänkte de ej på i förskräckelsen.
Men om de gjorde det, vad betydde väl det? Vad betyder väl något emot den vissheten, som flugit in i mitt hjärta och sårat det till döds? Märit – jag måste säga dig det, annars blir jag galen. Nu – när det är för sent, nu vet jag först riktigt visst, att den ende man jag älskat, det var han, han. Som nu är längre från mig än någonsin, längre bort än Gud. Var är han nu – – ack, säg mig det?