Var kväll brukade jag tänka på honom – – jag såg inget ont i det – – min gud, vad man är barnslig, innan man vet – – – jag trodde, att jag tänkte på honom som på en vän. Jag visste ju så väl, var han fanns, jag kände ju hans vanor. Och då såg jag hans stackars grånade hår, hans trötta ögon, hans smala händer.
Dagen, den var Göstas – – han är så ung och stark. Men på kvällen, då var han borta – – då var allt så ljuvligt tyst – – kvällen, den var min ännu.
Nu förstår jag ju, att så borde det väl ej ha varit.
Men jag anade inte varför, förrän det kom ett brev från Älging, endast ett par rader, bara en bön att få se mig än en gång i livet, om också bara några minuter.
Hela min varelse blev ett skälvande ja. Men när jag kände det, var det som om jag hållit på att drunkna. Det stora vattnet skrämde mig till kramp.
Nu måste du välja på allvar, sade jag till mig själv, automatiskt och stelt. Ack, man vill ju dock leva, till varje pris!
Nej, han fick inte komma, skrev jag. Det var ej rätt och jag skulle gifta mig.
Intet svar har kommit – – förrän nu.
Åh, Märit, varför skrev han ej ännu en gång? Varför anade jag ej i vilken nöd han var? Blott en timme, en minut att se hans kära ansikte! Sedan döden eller livets långa skilsmässa.
Förakta mig ej, för att jag säger dig det – – jag måste få tala ut – – du är ju den enda, som vet något.