Varför, varför? Varför ville han ej leva? Till sin tarvligaste leksak skulle han fått mig, blott han ville leva.
Nu vet jag ej, hur någonting är. Jag äter, jag dricker, men sover, nej, varför skulle jag sova? Sade jag inte, att nätterna äro mina? Då lever han, allt är som förr.
Jag måste bort, Märit, alldeles ensam en tid – – någonstädes, dit där en stor slätt böljar i blå drömmar var afton och vaggar en till ro.
Slätten, Märit, som jag hatade, jag älskar den nu, för att den är hans grav.
Men sedan – – – ja, sedan – – hur blir det då?
Elsa.»
Av hela sitt hjärta önskade Märit, att hon kunnat skänka sin vän något av den blida ro och vemodiga harmoni, som präglat Älgings dödsläger, till en tröst.
Men endast tiden kan läka en sådan vild ungdomssorg. Läkedom får den. Det är ej den sorgen som dödar, nej den bittra och förstenade är det.
TRETTONDE KAPITLET.
Om en korvdag, en ring, lärdomens seger och ett bröllop
Omsider rustade man sig då till bröllop för Hedvig på Ödele, men det nyss timades mörka skugga låg ännu tung över sinnena. Man beslöt därför, att det endast skulle bli en fest i allra största enkelhet i samband med barnens examen.