»I allra största enkelhet» betydde bara en gris och en kalv i slakten och korvar och rökta skinkor och syltor av det. Det betydde bara flere veckors forcerat arbete för Hedvig och Linda och Svea, som måste uppkallas från smekmånadens idyll för att stoppa korv och tvätta gardiner.
Nu var det slut med alla drömmar över allegoriska monogram och Johanssons strumpor fingo nöja sig med slarvigt gråa vardagsstoppar, i hast trädda över handen. Nu visade Hedvig, vad hon kunde duga till, när hon väl fått hela världens förlåtelse för sin tillvaro, i och med att Johansson offentligt tog den om hand.
I vitt förkläde, håret lockigt av värmen och ett korvahorn i handen var hon också i sin tillkommandes ögon förunderligt ung och skön. Skulle Johansson varit det minsta poetiskt anlagd och haft den ringaste aning om, vem Pomona var, skulle han säkert liknat Hedvig vid denna värda dam med det kostliga ymnighetshornet. Ur vilket det titt och tätt föll smakbitar ned på hans tallrik, då han gjorde sig ett ärende in i köket på Ödele för att försäkra:
– Den här lelle pölsakörven skall du la få göra om åt mig te höstaschlakten, Hedvig lella.
Då log Hedvig ett ömt och strålande leende vid tanken på de egna grisarna, som stodo och väntade henne i Johanssons grisahus.
Egen man och egna grisar till höstslakten – – det var mer än hon vågat drömma om för ett år sedan! Någon gång hade hon väl tänkt, att det skulle bli ändå, innan man dog och fick en hederlig begravning. Men nu var det bara två veckor till bröllopet.
Värst hade hon det med de båda rivalerna, som nu för första gången efter det lömska kärlekssveket träffades på neutral mark. Svea hade förut inte vågat så mycket som sticka näsan in i Lindas kök, för att inte tala om Karlsson, som nu förgäves fick slicka sig om munnen efter både färska bullar och sång till guitarr.
Under dagarnas gång hade dock ett visst lugn hunnit lägga sig över Lindas vrede som stelnad lava över vulkanens krater.
Men på den första korvadagen, då Svea obesvärat slank in genom dörren, remnade lavan med en knall och aldrig har ett mera hjärtligt och innerligt menat utbrott lindrat ett kvinnohjärtas kval.
– Jaså, du kommer nu, din röda Sarafan, som tar andras karar i smyg med trölleri å otukt? gallskrek Linda, så fort den röda blusen viftade henne för ögonen.