Det granna tilltalsordet hade hon snappat upp i »Den lille Musikodlaren», ur vilket Sigrid med salta tårar just övade sig på detta paradstycke för examen. Men erkännas må, att Linda gav det gentila utländska ordet en långt mera rafflande betydelse, än det hade.
Till och med Sveas rörliga tunga förstummades av denna gräsliga hädelse. Men blott för en minut.
– Andras, sade hon impertinent och knyckte på den rödkrusiga nacken. Inte vesste jag, att du hette fru Karlsson, Linda lella, eller att du bar hanses ring.
Och Svea viftade med en tjock, bred adertonkaraters ovanför en av gikt, så att det formligen blixtrade för Lindas heta ögon.
Ingen vet, hur det slutat, om inte Hedvig med andan i halsen lyckats få Märit med sig ut i köket. Där stodo redan de två rivalerna med hand i hår och strupe. En försvarlig klick av korvsmeten prydde Sveas ena blomstrande kind och droppade i ränder nedför den granna blusen, medan Lindas tunna hårfläta rann nedför ryggen som en dödad snok.
Med förenade krafter lyckades de båda flickorna skilja slagskämparna åt. Svea placerades vid grynkorven och Linda, såsom den avgjort blodtörstigare, vid blodkorven, och Märit tog Hedvigs plats vid fjälster och kvarn hos Linda.
– Seså, Linda, nog är hon väl för stolt att visa den där snärtan något, viskade Märit övertalande. Mister du en, stå dig tusende åter.
– Fröken lilla, Karlsson, det var Lindas sista lott på livets lotteri – – jag kände hans syke,[1] jag, det vill säja, hur han ville ha’t med maten å sån’t.
»Men ingen märka skall den harm,
som bor i flickans stolta barm.»