Och för att kröna ändan på verket, reste sist av allt patronen in till staden i blått plommonstop och väldiga, gula handskar och beställde en jättekrokan med en ardennerhäst av marsipan på hos Svenssons konditori.
Barnen gingo i dubbel feber, för att de inte skulle svara rätt på examen och tappa bort basen i quatremainet av Weber och för att de för första gången i sitt liv skulle ha klädningar från Göteborg.
Något av deras feber smittade av sig även på Märit.
Kanske var det en sista rest av »lärdomshögfärd», en odygdig lust att sätta en smula myror i huvudet på de värdiga patronerna, som kom henne att välja sådana ämnen som engelska och kemi för denna s. k. examen.
Sedan länge beredde barnen små överraskningar för Hedvig, som de alla höllo mycket av. Men den, som kom med den största överraskningen, var utan tvivel Märit.
När den stora dagen rann upp med ett leende, lika brett som Johanssons, sken den allra först in på en flicka, som låg i sin säng på vindsrummet och lekte med en ring. Den var smal och fin och hög och utan minsta rispa, där den satt på vänstra ringfingret.
Alldeles för smal och svag, hade han sagt, när han satte dit den i går. Jag skulle velat haft den starkaste, som fanns.
– Det lättaste bandet är det starkaste, Torbjörn, hade hon då svarat.
När hon kom ner, var allting lövat och prytt som till midsommar. Hela dagen förut hade hon och barnen bundit guirlander – – själva ladugården skulle ha en äreport och Lillan hade satt en grön krans kring dvärgtuppens hals. Men hon hade så när velat sätta en kring sin frökens också, när hon gjorde den stora upptäckten. Ty få saker äro som bekant så märkvärdiga för barn, som när en lärarinna eller »fröken» blir kär eller förlovar sig och därmed visar sig vara en vanlig dödlig.
I triumf drogo barnen sin guvernant inför stora husrådet, vilket som vanligt bestod av patron Svensson själv i frackbyxor och nedkippade, röda tofflor, broderade av Hedvig, till hennes sista examen.