– Mina damer och herrar och prosten Löfgren, hälsade dem patronen vid deras inträde med en grandios gest med rakhyveln. Han läste redan för hundrade gången över sitt korta, men kärnfulla bröllopstal. Men inför Märits stora nyhet sväljde han det i hastigheten otuggat och bredde ut sina rena skjortärmar i ett faderligt famntag.
– Flicka lilla, ropade han överförtjust, kom i min famn. Sannerligen kan inte gamle patron skicka hem dig igen med heder från sitt låga tak. Ja, flickorna gå åt här på Ödele – – först Svea och sedan du. Och Hedvig – – men det är ju förstås en annan sak. Och tur är, att du fått tag på en sån där läskarl till, så kan ni leva på fransyska och litet sockervatten, för annat lär det väl inte bli, om det skall lagas efter Euklides.
Skämt åsido, Märit lilla, nu tackar du väl ändå gamle patron en smula, för att han håller sina guvernanter och pigor i tukt och herrans förmaning, fast du var så karsk i början? Vem vet, du kunde ha gått där nu och varit olyckligt ute för Johansson eller någon annan, om du inte haft en far och vän – jaja, Märit lilla, du känner inte kararna. Men i stället har du nu gått och förlovat dig som varje rätt flicka skall och bör, utan allt flams och alla tilifoner. Fast sannerligen jag begriper, när och hur du gjort det.
En smula samvetsöm vid tanken på »tilifonerna och flamset» och halvkvävd av skratt vid tanken på Johansson som förförare, återgäldade Märit hederligt den kraftiga omfamningen och bankade tacksamt gamle patron på hans stenhårda masuraxlar.
Hon var så lycklig nu, vad brydde hon sig längre om, ifall hon räknades till folk eller fä. Patron Svensson var av gamla stammen, hon fick vara glad, att hon sluppit husagan.
– Nå, eftersom fästmannen nu liksom hör till familjen är det klart, att han skall med på bröllopet, fortfor patronen. Inga men – – nog har väl karlen en frack? Nå, då så. Och till din egen fästman måtte du väl i all anständighets namn få ringa, om Hedvig är inne i matsalen.
Och märkvärdigt nog var Torbjörn Haller ganska beredd och fanns alldeles i närheten av telefonen och hade stärkskjortan nystruken. Och det var inte Märit, som ringde, utan bruden själv och hon formulerade inbjudningen sålunda:
– Nå, du kommer väl till middagen, som du lovade, Torbjörn?
*
Nu började det stampa och trampa i förstugan. Det var de närmaste grannarna, Nybergs och Nordfelts på Kullatorp, som skulle vara examensvittnen.