Sist av alla frasade en majestätisk dam i styvt, svart prostasiden och kamé in – – det var ingen mindre än den blivande nya husfrun på Ödele. Allt hos henne sken av renlighet, från det glättade håret till det avmätt vänliga leendet.
Vördsamt ledde henne patronen upp i högsätet, hans mun lade sig i stramt gudeliga veck, barnen vredo sig oroligt och så tog Märit upp: »Höga majestät, vi alle – –».
Lektionerna började.
Först kristendom, och så blev det svenska. Och när Sigrid med falskt patos deklamerade Sveaborg, så rutorna skallrade, då grät gamle patron en stor, belåten tår och snöt sig överljutt i den brokiga snusnäsduken.
– Det är bra, Märit, det är bra – – Gud och fosterlandet först. Det övriga rasket sedan, berömde han under halvtimmesrasten.
Hittills hade auditoriet någorlunda följt med. Värre blev det på eftermiddagen.
Engelskan visste inte Nyberg riktigt vad han skulle tro om – – satt hon rakt och gjorde sköj av dem ibland? Och de förbankade lackskorna – – fötterna svällde ju i värmen, så man formligen såg det.
Hettan tilltog alltmer i det trånga rummet – – Nyberg vred sig som en mask. Prostinnan satt och dåsade till. Endast längst inne i det undermedvetna undrade hon, om det verkligen var i enlighet med den högstes vilja, att visa nyckelbenen så som guvernanten.
Men patronen blev allt mera storbelåten, ju mera obegriplig »lärdomen» blev – – min själ tycktes han inte ha fått valuta för de sexhundra ändå – töserna talade ju så fint, att de inte själva begrepo det en gång. Sannerligen tycktes hon inte ha stått på deras bästa, det lilla rivjärnet Märit – – en gentil lysningspresent skulle hon få för alla krumelurerna och x-ena på tavlan, som inte en själ kunde komma ihåg, vad de var bra för.
Höjdpunkten av svartkonst och mystiskt vetande nådde man dock i kemien.