Nyberg började kallsvettas – – skulle nu vatten stavas med H₂O också – – då kunde inte håken bli nystavare.
Luften var nu kvävande att andas. Då skakades den av en majestätisk snarkning som av ett befriande och renande tordön.
I sin bekväma plats på hedersplatsen satt prostinnan och sov som ett gott barn med handen under den fylliga kinden och de renrosiga drömmarna bredda likt nystärkta överdrag över den besudlade verkligheten, som lärde nutidens flickebarn villoläror och bjäfs i stället för en kysk spånad och söm.
På knarrande stöveltå svävade då patronen så lätt som möjligt över golvet och viskade ljudeligt i hennes öra:
– Aurore! Premierna!
Och prostinnan for upp med ett lätt anskri och gav yrvaken »Från Neros dagar» till Lillan för skicklighet i geometri och till Sigrid »Lille Burrebusses äventyr» för förbättring i rättstavning.
Men misstagen ändrades snart och överlyckliga stämde barnen gallskrikande upp: »Oss välsigna», i vilken patronen varmt deltog med första versen i stället för den sjätte, ty han ville visa Aurore, att han kunde sin psalmbok utantill.
Och så var den första delen av det officiella programmet slut och Nyberg försvann för att dra av skorna, medan prostinnan berömde Hedvigs »sorter» och bad om beskrivningarna på två av samma deg, vilket är ett bevis på illusionernas makt.
*
Klockan fem skulle vigseln vara och därpå omedelbart middag för endast ett femtiotal gäster.