Uppe i guvernantens lilla rum kläddes Hedvig till brud av frisörskan från stan, som gjorde, vad hon kunde. Och lyckades man nu bara hålla Hedvig och släpet borta från kök och sot, var hon alls icke illa med krona och krans och de varma fuktiga ögonen blanka av rörda tårar.
Men nu måste de skynda sig. Där nere stod redan Johansson blodröd på skampålen i jättestora, vita handskar med toppar och försökte hänga upp sig på en klädkrok i tamburens mörkaste vrå, medan Linda lipande ställde fram två rosenröda sammetspallar i förmaket.
Där samlades nu efter hand alla gästerna. Endast en fattades ännu, en som var bra mycket viktigare än brudgummen, tyckte guvernanten.
Då rullade det av gummihjul ute på gården och Märit tyckte, att det rullade rakt över hennes hjärta, sådant eko gav det där. En minut senare stod Torbjörn Haller därinne och böjde sig över prostinnans hand. Det var som fyllde han ut hela det låga rummet med sin väldiga gestalt.
Prostinnan log nådigt.
– En sådan ståtlig fästman, lilla fröken har, viskade hon till Märit, då han gått vidare.
Hon hade läst om förlovningen i Åköpingsbladet till morgonkaffet i dag och i förstone hade den fallit förkrossande på vissa närstående förhoppningar. Hade icke lilla Greta, hennes systerdotter, som var lärarinna i Åköping och en utomordentligt förtjänstfull flicka, nu i flere år spelat tennis med doktor Haller?
Men nu i bröllopsstämningen var det glömt och så upptogs Märit hult i de benådades och ringbepryddas krets som den yngsta novisen.
Nu kom Torbjörn åter till henne och tog hennes arm under sin, som hade det alltid varit så. Det var så förunderligt tryggt.
Så kom brudparet.