Och i dessa vittnens närvaro höll Johansson i sin knäsvaghet på att göra Hedvig blott till sin »extra» hustru, men hur det var, så blev hon då till slut hans äkta, som hon nu i tio år drömt om.
– Johansson lille, suckade Hedvig blygt, när de sedan hämtat sig från lyckönskningarna och fingo en stund för sig själva.
– Hör du, Hedvig, viskade han tillbaka, ta fram näsduken ur böxaficka och torka mig i pannan – – en blir ju så schvett och med dom här handfodralerna på sig kan en ju inte få en tråd i nypan en gång.
Och så inledde Hedvig sitt hustruskap med den ljuva plikt, som sedan urgamla tider varit en av kvinnans heligaste – den att avtorka mannens ärligt svettdränkta panna.
– Nå, äntligen, sade gamle patron, ty nu var middagen klar. Och så bad prostinnan herrskapet ta en liten, enkel smörgås vid det dignande smörgåsbordet. Det blev en mycket högtidlig och måttlig hela. Men när prostinnan gick ut för att smaka på kalkonsåsen, sjöng man helt hastigt och tyst ned både halvan och tersen.
Därpå ordnade man sig efter bordet.
Alltefter som tiden led och sinnena tinade upp av den goda maten och vinerna, blev det de vanliga skålarna och talen.
Men talet för kvinnan – – vem höll det? Tro mig eller ej, – – det var själve Johansson. Rörd av vin och trogen kärlek trasslade han in sig till den grad i dimmig lyrik, att Hedvig till slut tyckte, att det gick för långt och gav honom en förmanande puff i sidan. Vilket kom Johansson att hastigt uppvakna och urskuldande förklara sin sentimentalitet på följande sätt:
»Ja, si gifta sej, go’ vänner, de ska man, de är mannens lott, särdeles i dessa tider, då en knappt har råd att städja sig en piga.»
Som tack erhöll han av sin brud ett undergivet leende för den sakligt lugna avslutningen. Hedvig hade den sanna kvinnans blick för livets realiteter.