Och sedan talade gamle patron för Märit och religionen och fosterlandet och kungjorde i samma skål sin och guvernantens förlovning, så att det hemskaste missförstånd höll på att uppstå.
Glömd var nu den mörka skugga, som nyss fallit över trakten. Och i förmaket var ett stort, vackert kvinnoporträtt »för tillfället» nerflyttat. Efter maten tog man sig till och med en liten stillsam sväng.
Men en var det, som ibland rysande tyckte sig se en grå gestalt i ett hörn. Med ett mångtydigt leende såg han dansen gå.
– Ja, nu är du hederligt gift, Hedvig, sade gamle patron, när dottern steg upp i Johanssons vagn, då gryningen inbröt.
– Ja, tack skall du ha, far, sade Hedvig och steg så lugnt upp i vagnen och for utan att vända sig om ifrån sin fyrtioåriga barndom på Ödele gård.
Snart hade alla gästerna lämnat gården, som uttröttad slö ögonen, just då fåglarna öppnade sina.
FJORTONDE KAPITLET.
Alltjämt i rang med husets katt
Två dagar efter Hedvigs bröllop stod Märits koffert för sista gången packad och klar uppe på det lilla rummet.
Borta voro nu alla blommor och fotografier, först och främst det stora på skrivbordet, och på väggen hängde åter den gipsade madonnan och den eldige Romeo på tallriken.
Märit hade redan tagit avsked av alla på gården – – endast det svåraste avskedet – – vid stationen – – återstod.