– Nej, låt dem vara, rådde denna och satte det vickande tornet på sitt offers huvud till rätta.
– Nu går vi in, förkunnade patronen, som stod klar i sin brudgumsfrack.
– Ja, men pappa, sockorna, halvgrät Hedvig och sjönk förtvivlad ned på en sidentaburett för att dra av patronens gamla ullsockor från sina sidenskor.
– Förbaskade sölsoppa, ramla på bara, röt patronen och tog sig en pris.
Äntligen var Hedvig klar, och med fyratusenkronorsbetjänten i têten gingo de uppför den magnifika trappan. Genom en hemtrevlig hall med öppen spis kommo de så in i matsalen, en härlig gammal slottssal med porträtt av gårdens bortkursade förfäder och ett alldeles nytt av patron Nyberg själv i riddräkt och med en uppsvällning på ena kindbenet.
– Här har va’t stengolv, förklarade värden för den beundrande Märit efter växlade hälsningar. Men si Adilina tycker bättre om paketten. Eller hur, Adilina?
Adilina var husets fru i en förfärlig klarblå sidenklädning, överlastad med dyrbara och smaklösa broderier kors och tvärs, mest tvärs. Det första, barbariska intrycket försvann dock, när man över virrvarret fick syn på ett stort, ljust ansikte med rena, fast litet sömniga drag och en präktig knippa korngult hår. Märit fick ett stadigt och vänligt handtag, som genast vann henne.
– Välkommen, sade fru Nyberg och menade det också tydligen.
*
Gästerna samlades tills vidare i förmaket. Där stod redan Älging och bet sig frånvarande i mustaschen. Bredvid honom stod en lång, mager dam med mörkt hår och i förtid åldrade drag och med något bittert och besviket i mungiporna. Hon bar en toilett, som tydde på en annans goda smak och gav Märit ett litet sylvasst och avhugget handtag. Hon var en sådan, som lyfte upp handen högt i vädret på den hon hälsade i tanke, att det var förnämt. Det var fru Älging.