– Jaså, detta är den unga fröken på Ödele, sade hon nedlåtande och granskade ogenerat Märit från hjässan till fotabjället. Kom hit, fröken Creutz, så får jag presentera!
En liten späd, ljus tjugoårstös med ett ängsligt och förskrämt uttryck kom fram ur en vrå och räckte Märit handen. Hon hade en typ, som måste ha gropar i kinderna, men av dem syntes nu ej ett spår. I stället kastade hon en outgrundlig blick av fruktan på sin matmor och en lika outgrundlig av bön på Märit.
Men ännu outgrundligare var den blick, som Älging kastade på den nya lilla flickan. Intet av allt det gäckande, glittrande och falskt patetiska, varmed han sökt förbrylla Märit, låg i den. Vore det inte Älging, skulle man i stället kunna kalla det något av vördnad och helgd, av ett heligt minnes makt.
Var hade Märit förresten sett denna fröken Creutz förut? Någonstans hade detta blida, ljusa ansikte skymtat henne förbi.
Nu hade hon det, den dödas porträtt på väggen! Det var samma böjda huvud, samma milda ögon, fast yngre och vekare. Likheten låg mera i själen och uttrycket än i själva anletsdragen och observerades kanske därför icke av flertalet.
Forcerat vände sig Älging till flickorna:
– Fröken Märit, rider ni? När skola vi börja med regelbundna ridturer? Du, Olga, anser det väl ej förenligt med dina fyrtio år att åter bestiga hästryggen? nedkastade han därpå vårdslöst till sin fru, som satt sig på en stol bredvid honom.
– Åhå, då det är förenligt med dina, så, bet denna skarpt av. Naturligtvis skall jag vara med.
Märit kände sig högst obehagligt berörd. Hon fann deras ton mot varandra avskyvärd. Mellan barken och veden på det trädet var nog inte angenämt att vara, och hon beklagade uppriktigt den lilla fröken på Älgholma.
– Tack, vad mig beträffar, är jag ännu för ovan att vilja rida i sällskap, avböjde hon litet stelt, tog den lilla guvernanten under armen och drog henne längre inåt rummet.