Vid bokhyllan stod Johansson på nåder i en hederlig gammal bonjour och bläddrade förstrött och oförstående i en ouppskuren fransk roman, som kommit med på auktionen.
– Tjänare, fröken, sade han belåten och räckte fram en väldig, röd labb. Trots en hel flaska åderkålång, doftade han ladugård.
Märit skakade eftertryckligt den hederliga arbetsnäven och pekade på Hedvig, som satt delvis på en stol och delvis i luften av hänsyn till klädningen.
– Skall inte herr Johansson hälsa på Hedvig? frågade hon muntert. Om herr Johansson visste, vad jag tycker hon är för en snäll och präktig tös. Och så’n mat hon lagar se’n!
– Säjer fröken det? Jaha, nog är Hedvig redig alltid. Det var jädrans, vad hon är fin i kväll, upptäckte Johansson och stegade beslutsamt fram till sin utvaldas sida.
– Var ha vi husets omtalade »tillhanda», vår kollega, frågade Märit sin nya, blonda vän.
– Åh, hon klär väl barnen. Se, där kommer hon.
In kom en lång, mörk flicka med håret uppkammat från en klar, slät panna. På fingret blänkte en ny förlovningsring. Hon tillhörde tydligen typen: »Förlovad flicka önskar komma till större herrgård, för att under erfaren husmors ledning etc.»
Hennes lärospån bestodo dock mest i att hjälpa till med städning, rensning av grönsaker och bär, lappning av barnkläder och dylikt. För detta fick hon betala med att planta in i de båda synnerligen istadiga pojkarna a b c och kindergartens första grunder. Vad bemötandet beträffar, såg det inte ut att gå någon nöd på henne. Herrskapet Nybergs voro båda vänliga och godmodiga människor och ovanligt litet bekajade med uppkomlingshögfärd.
Men de båda hemmavarande pojkarna tycktes inte brås på dem. Med näsan i vädret och händerna i fickorna på sina vita sjömansbyxor spatserade de omkring i rummet, fullt medvetna om sin ställning som arvfurstar till millionen, och lade sig oförsynt i de äldres samtal.