De tre flickorna hade just nödtorftigt hunnit bekanta sig med varandra, då den oklanderlige tillkännagav, att det var serverat.
– In med er, flickor, befallde patron Svensson, som hittills hållit sig undan, och fick en under vardera armen.
På bordets mitt tronade redan, enligt gammal tradition, det helgade djuret på ett silverfat över en uppvärmare.
Gamle patron släppte flickorna och dunkade värden i ryggen.
– Den valde du bra, Nyberg, skrek han. Det är som med flickor, hull skall det vara.
Det var klent med kavaljererna vid bordet. De tre flickorna fingo därför samsas bäst de kunde om lantbrukseleven på Älgholma, den rödhårige herr Jönsson, som genast kastade blint förälskade blickar på den blida Elsa. Rörd redan av första vinglaset berättade han sedan oupphörligt anekdoter utan slut.
Middagen avåts annars så gott som under tystnad. Gåsen band patron Svenssons mun och Älging satt som ibland tyst och disträ.
De tre flickorna pratade lågt med varandra, när herr Jönsson någon gång hämtade andan. De kommo då överens om promenader och möjligen något teaterbesök i staden.
Johansson satt vid Hedvigs sida och gnagde strålande på ett gåsben, medan han från babord beundrade den djärva hårknuten. Djädran till bra hår hon hade, flickan! Att han inte sett det förrän i kväll. Hon såg ju riktigt ung ut, där hon satt. Kanske ändå – – – vem vet – – – sedan.
Äntligen var den grundliga middagen slut och gamle patronen reste sig för att hålla talet.