– Mina damer och herrar, började han och strök en droppe gåsflott från hakan. Då han oförmodat avbröts av yngste herr Nyberg, som dök upp under bordet, där han länge till sin förnöjelse krupit omkring och nupit gästerna i benen. Med gäll röst framställde han nu till sin mamma följande viktiga fråga att genast besvaras:
– Mamma, i vilket rum är jag född?
– Tyst, lille Karl Otto, viskade fru Nyberg nervöst och stoppade den frågvisa munnen full med choklad från desserten.
Lilla Karl Otto tuggade nödtorvtigt och svalde därpå hastigt för att med ännu gällare röst kunna upprepa sin fråga.
– Var det här i matsalen, säg? Jag vill veta det, vill, vill, vill.
– Sådant frågar inte små barn om, svarade fru Nyberg krampaktigt och försökte resa sig upp.
Men hennes energiska telning hade nu gripit tag i den blå kjolen och grät i full ilska: Vill, vill.
– Det var där inne, sade hans svaga moder och pekade obestämt mot de inre regionerna.
– Var? I skafferiet, undrade lille Karl Otto, som älskade den osminkade sanningen, då en stark hand lyfte upp honom i nackskinnet. Det var patron Svensson.
– Kom nu, vasker, skall du få visa farbror dina hundvalpar, avlöste han situationen.