Under den starka nävens järngrepp tvärtystnade Karl Ottos lip med ens och sällskapet reste sig lättat från bordet.
*
Efter kaffet spred man sig i rummen. Johansson visade alltjämt en tydlig tendens att hålla sig vid Hedvigs sida.
Husets beklagansvärda tillhanda försvann med den upprivne Karl Otto, som bums skickades i säng, sedan han förevisat hundvalparna.
Men den lilla blonda guvernanten viskade blygt: – Kom fröken! till Märit och drog henne med sig in i ett annat rum, som för tillfället stod tomt. – Säg mig, hur skall jag göra?
– Hur är det fatt? frågade Märit uppmuntrande.
– Jag är så olycklig, stötte den andra fram.
– Åh, så farligt är det väl inte. Förresten skola vi väl inte vara fröknar med varann. Jag heter Märit.
– Och jag heter Elsa.
– Hur är det nu då?