– Jo, fru Älging är så ond på mig, så ond, så ond. Och jag undrar inte på det, fast jag ingenting gjort. Men jag vill inte lämna min plats för dem där hemma. Vad skulle folk säga och tro? Och jag måste vara hos främmande, för – för vi har inte så gott om det hemma och jag har fyra små syskon, halvsnyftade den lilla stackaren, som såg ut att med ens hårdhänt ha blivit väckt ur barndomens lyckliga sömn till de storas kvalfyllda strider. Det känns som om jag hatade dem båda, fortsatte hon, och jag har aldrig hatat någon människa förr. Det gör så ont.
– Fru Älging hade det nog inte alltid så lätt, försökte Märit medla. Du har kanske omedvetet retat henne på något sätt.
– Nej, nej, det är inte så enkelt, sade Elsa rodnande. Jag svär, att jag inte medvetet velat göra henne emot. Jag tänkte inte på någonting. Herr Älging är ju så vänlig, inte kunde jag tro – –. En gammal, gift karl – – och jag, som – –
– Nå, sade Märit.
– Hur skall jag kunna säga det? Det började så bra, tyckte jag, jag började redan trivas. Och så en kväll försökte han kyssa mig. Utan vidare, då jag mötte honom i trappan. Kan du förstå det? Och fru Älging kom och fick se det. Jag trodde, att jag skulle dö. O, Märit, säg mig, är livet sådant? Som i skämttidningarna, där herrn alltid kysser pigan? Då vill jag aldrig, aldrig gifta mig, inte ens med Gösta.
– Gösta, vem är det? frågade Märit mera för formens skull.
– Det är – – vi hålla av varann. Men hän är fattig som jag, en underlöjtnant med skulder. Vi få vänta på varandra några år. Fast nu – –. Fru Älging ville inte tro mig, förstår du. Hon ville köra mig på porten, men jag förödmjukade mig, föll på knä och tiggde och bad att få stanna. Det hjälpte inte. Då kom herr Älging och tog henne i enrum. Jag vet inte, vad han sade, men hon kom tillbaka och sade helt kort: Ni får stanna, om ni vill!
– Hur kunde du be att få stanna – och på ett sådant sätt! frågade Märit upprörd.
– Det säger du, ja! Du har din examen och kan gå, när du vill. Jag, vad har jag? Min lilla åttaklassiga och det där andra, som alla de andra annonsflickorna ha. Tror du, att just jag fått platsen bland trettio andra, om inte far varit major och haft gamla relationer här neråt? Jag kan inte komma tillbaka så snöpligt. Vad skulle Gösta säga, om han finge höra detta?
– Så skulle han tro dig och ingen annan.