– Ja, men då känner du inte männen! En liten tagg skulle kanske sitta kvar, en liten misstro. Nej, jag stannade, men allt känns med ens så underligt. Säg mig, hur skall jag göra?
Vad skulle Märit råda till?
– Ja, jag vet ingen annan råd, än att du stannar och gör det bästa möjliga av det då. Kanske jag kunde tala med herr Älging åt dig, sade Märit osäkert. Henne känner jag knappt.
– Gör du det, törs du det? utropade Elsa strålande. Det är just det, som är det förfärliga, ser du, att det ingenting blivit sagt efteråt. Jag vet inte, vad jag skall tro. Och jag känner mig så osäker, så ensam. Så – – så rädd.
– Ja, jag får väl försöka då, sade Märit motvilligt. Hon hade ingen aning om, vad hon skulle säga. Det hade bara flugit på henne som ett infall, då hon såg den andras förtvivlade uppsyn. Hon avskydde ingenting, som att blanda sig i andras affärer. Och så ömtåliga som dessa till.
Men det var som om denna flickas sak även varit hennes, hon var ju i »rang med husets katt», även hon. Och som sådan kanske utsedd att bli Älgings nästa »äventyr», för patronerna att berätta om med många detaljer vid virabordet. Nej, hon var sannerligen för god för det, den unga flickan med den oskyldiga uppsynen! Dessutom tycktes Älging ej vara rädd om sina hemligheter, det kom hon ju ihåg sedan sist. Med en liten rysning mindes hon även alla de ord, med vilka han drog en till sig och stötte tillbaka, den gången henne, nu en annan, svagare.
Sannerligen skulle hon inte våga ett försök, ändå! Hon var inte rädd för galne Älging längre.
Hon gav sig ej tid att ångra sitt beslut, utan steg djärvt in i rökrummet, där Älging, en smula röd av groggar och punsch, stod och munhöggs med gamle patron.
– Jag skulle vilja säga några ord åt patron Älging, sade hon oförfärat och låtsades ej se dennes häpna min eller den giftiga blick, med vilken hans fru från det yttre rummet iakttog hennes närmande.
Något förvirrad följde henne den gråe cynikern in i det tomma lilla förmaket på andra sidan. Vad trodde han månne, att det gällde?