– Det är fråga om fröken Creutz, sade Märit hastigt, för att ta honom ur alla villfarelser med detsamma.
Älging stramade till. – Nå, sade han kort.
– Hon har själv bett mig tala med patronen, fortfor Märit.
Älgings högdragna min förbyttes till en lätt tvekan och förvirring.
– Jaså, sade han med nedslagna ögon. Vad har hon att säga då?
– Det förstår nog patron Älging, sade Märit med ens lika förvirrad. Hon är fattig, den lilla stackarn, och måste ha kvar sin plats. Och så vill hon inte ha skenet emot sig. Det är någon hon tycker om.
– Så ung? mumlade Älging, men i hans ögon hade åter det flackande skenet tänts.
– Er fru är ond på henne i stället för på er, fortsatte Märit obarmhärtigt.
Över Älgings ansikte drog det fula, hånfulla leendet.
Då blev Märit ond.