– Varför tar aldrig patronen sina kyssar på rätter ort? bröt hon ut.
– Lilla barn, sade slättens Harlekin med sitt allra mångtydigaste scenleende, man kysser inte varandra längre genom en hagtornshäck. Av bittra ord och minnen. Jag har själv både planterat och sått den och nu står jag där, när ålderdomen nalkas och kommer inte längre över.
– Man skall inte plantera vassa häckar åt andra för det, predikade Märit.
– Ni spelar inte skyddsängel illa, sade Älging med ett lätt skratt. Det är bra av er, fröken Grahn! Nästa gång får ni spela botpsalmer för mig.
Men under hans gäckeri låg en underton av allvar och med alldeles förändrad röst fortfor han:
– Ni kan hälsa fröken Creutz, att hon kan lugnt stanna i mitt hus, hon behöver ingenting frukta. Ser ni, många sorts flickor ha gått ut och in på Älgholma, men inte många som hon – – eller ni. Jag såg visst inte på flickan först. Säg, har ni sett, vem hon är?
Märit tänkte på den sällsamma likheten och nickade stumt.
– Det var håret jag bort kyssa, det helgonljusa håret, som stod som en gloria över min ungdoms renaste dröm. Min ungdom skulle jag kysst, lätt och svalt som en grånad far sitt barn. Därför kan hon vara lugn. Nog är galne Älging usel, men så usel är han inte, att han skändar sin egen ungdom.
– Men, fortfor han, och tonen var åter den vanliga blandningen av vemod och gäckeri, som jag är mera kött än ande, så är jag kanske mera villig än stark. Därför, fröken, får ni sannerligen hjälpa mig. Tror ni man ostraffat utnämner sig till någons samvete? Ser ni mig därför på orätt väg igen, så går ni utan vidare som en snäll skyddsängel anstår fram och tar mig i armen.
Märit fann det bäst att gå in på raljeriet, för att skingra sin egen förlägenhet.