– Ja, och då skall jag visa, att mina äventyrliga ögonbryn kunna göra riktigt fula rynkor, vad de nu annars kunna duga till.
– Äro vi överens om det då, avgjorde galne Älging, top!
Och därmed var den originella överenskommelsen beseglad.
– – – När de kommo ut, kunde Märit omöjligt undgå att såras av den svidande blick av bittert misstroende och förakt, varmed fru Älging tog emot dem. Hon höll på att bli ond, då hon tänkte på sitt ärende, men medlidandet var starkare. Inte skulle hon vilja byta med den kvinnan. Hon förstod, att hon alltid måste ge de unga flickorna skulden och finna dem utmanande, koketta och alltför lättfångade.
Då gick Älging fram till sin fru.
– Hur har du det, Laura? frågade han och hans ton var ovanligt vänlig.
Det var märkvärdigt, vilken underbar verkan denna enkla fråga hade. Allt det förstenade och bittert misstrogna i det mörka ansiktet liksom löstes upp inifrån och ett klart ljus lyste upp det, kärlekens varma återsken. Vad hon måtte älska honom, trots allt, vad hon fått lida! I den blick hon kastade på honom låg något av den blinda tron på en fetisch. Vad han än gjorde och vad hon än sade i överilning, innerst inne gav hon aldrig honom skulden för någonting och blundade förtvivlat för det hon inte ville se. Värdigt var det kanske inte, men rörande, ja, rörande var det!
*
I rökrummet hade stämningen redan hunnit bli hög. Virakorten dunkade och röken hängde tjock och tung i taket.
– Skål på dig, Nyberg, skrek gamle patron. Ja, du har det bra, du. När en annan stackare får ligga och gno efter vägarna med sina hästar och grisar för att tjäna en hacka, går du hemma på jakt i lackstövlar och ger tusan i alltsammans och låter inspektorn sköta om hela ruljangsen.