– Jag tycker du har inga skäl att klaga, bror Svensson, replikerade Nyberg sävligt. Vad fick du av Björk på Storvik för den belgiska ardennern, den där sista, den mörkblå? Sjuttontusen, va’? Jag såg nog felet på framhasorna, jag, men inte är Nyberg den, som förråder en vän.
– Åh hut på dig, Nyberg, skrek gamle patron argt, skall en sån där jäkla torparpojke som du komma och kritisera hederligt folks framhasor? Sköt du dina egna framhasor, det råder jag dig till, nog sköter jag mina.
Varpå diskussionen om den blå ardennern höll på att urarta till ett livligt gruff, som dock efter en titt i punschflaskan resulterade i en skål för alla världens framhasor och en doftande broderskyss.
Ute i förmaket sutto fruntimren uppradade och talade stelt och ansträngt om konstväv och matrecept. Kapitlet »pigor» och »fröknar» förbjöd sig tyvärr av sig självt genom flickornas närvaro. Vad skulle man då hitta på?
Bakom pianot satt lilla Elsa och läste i smyg i en bok. När Märit kom in, såg hon ängsligt upp, men fick en betydelsefull nick, som tycktes lugna henne.
Husets tillhanda hade lyckligen avslutat den stora avklädningsscenen och satt nu på en stol och såg ut, som om hon snart tyckte sig vara fullärd.
I ett soffhörn satt fru Nyberg, värdinnan, och gäspade högljutt och ogenerat. Hon var en duktig lanthusmor och steg upp var morgon klockan sex. Så att när kvällen kom, tyckte hon sig ha rätt att vara trött, vare sig det var främmande eller inte.
– Spela något, bad Hedvig, när en ängel gick genom rummet vid Märits inträde.
Märit gick fram till pianot och slog an »Valse triste». Hon tyckte den såg ut att passa till stämningen.
– Usch nej, spela något gladare, ryste fru Nyberg till, vaknade upp och kom fram med »Herrgårdsvalsen», som var den enda dansmusik huset bestod sig med.