Märit smällde lydigt an på det hårda pianot.
Bäst det var, kröp Elsa fram ur sin vrå och fick fatt på den trötta tillhandan i en liten sväng. Exemplet smittade, herrarna kommo i dörren för att se, vad som stod på, och snart svängde alla om, utom fru Älging, ty hennes man hade bjudit upp värdinnan i stället för henne.
Mitt på golvet klev Johansson på i en underlig stegvals med Hedvig, som nickade och rodnade och oförtrutet neg i gammalvals. Och patron Svensson hade fått tillhandan med i en sannskyldig björndans, som inte var utan sina vådor på det hala parkettgolvet. Efter honom förde Älging elegant sin dam, som ideligen tappade takten till stort nöje för långe Jönsson, som lycksalig skuttade strax bakom med Elsa.
Och så fortsatte Märit att spela och spela den trippande herrgårdsvalsen på de hårda tangenterna, tills den oklanderlige gled in och sade till om att hästarna voro framme.
*
Det blev ett liv och ett stim i den gamla högtidliga förstugan och i gästrummet, där påpälsningen skedde. Nu var man i stämning och ville inte skiljas så fort. Men de dyrbara hästarna fingo ej heller vänta. Man hade därför ingen annan råd, än att göra sig i ordning för hemfärden. Men det skedde under skämt och glam och utan synnerlig brådska.
Outtröttligast av alla var gamle patron. Han var med överallt, drog pustande på de unga damerna ytterskorna och stack lekfullt ned en knapp i ryggurringningen på Elsa. Det var nu en gång hans sätt att skämta.
Johansson skulle köra för patronens. Karlsson i sitt grå paradfodral fick därför trots sina protester köra hem Johanssons gula märr.
Hur det bar till, så måste Hedvig absolut sitta på kuskbocken för att råda Johansson om vägen.
Kvällen var mild, men beckmörk och stjärnlös. De två på kuskbocken syntes endast som två skuggor, som ibland smälte ihop, när Hedvig måste peka ut vägens försåt för sin något dimögde älskling.