Inuti vagnen satt Märit på hedersplatsen vid patronens högra sida.
Patron Svensson var vid ett lika lysande humör som kvällen var mörk. Han doftade idel punsch och faderlig välvilja och måste absolut lyckliggöra någon genast och i ett sammanhang. Han skänkte ej som araben bort sina hästar. Förr skulle han ha förskrivit sig åt alla onda makter. Men sin hand, säg varför skulle inte han, unga karlen, gifta om sig ännu en gång? Här gingo så många flickor och sörjde alldeles i onödan.
Borde han ej, hej hoppsansa, tänka på sina minderåriga barn och sin lilla överåriga Hedvig och skänka dem en mor, jaha, just en mor. Och det i denna kväll.
Och patronen fällde en tår i förvirrad beundran över sin faderliga omtänksamhet. Han var inte sned, hut, blir man sned av litet vin och litet punsch och några små fattiga groggar? Men glad var han och hans hjärta, det brann.
– Jag hade två fruar, började han.
Märit hoppade upp ur sina egna funderingar.
– Jag hade två fruar, återtog patronen.
– Jaha, det vet jag, sade Märit.
– Och den ena är en guds ängel. Men den andra, hon brukade komma och hämta mig från marknan ibland med häst och kärra. Hon körde själv som en karl, den tusan. Ja, det var sabeln till kvinna!
Och patronen försjönk i sina minnen.