Den gamle mannen bugade sig vördsamt för ärkebiskopen, och biskop Peder utbytte ett par ord med franciskaner-ministern och gick därpå ned emot dörren, åtföljd av Västerås-priorn. Just som de hunno dörren, öppnades denna av guardianen på en vink av klostrets styresman, och stallmästaren och priorn drogo sig åt sidan, medan Olof Pederssons resliga skepnad visade sig i dörröppningen.
»Skynda, skynda!» viskade priorn, i stallmästarens öra, »just nu är rätta stunden inne, medan hennes bäste försvarare befinner sig här. Men ögonblicken äro dyrbara, och bäst vore, om allt vore en avgjord sak, innan mäster Olof lämnade gråbrödernas kloster. Fort därför, till verket, till verket, Gert Bryningh!»
Gert Bryningh tycktes visserligen icke behöva några uppmaningar för fullbordandet av det värv, varför han kommit till Stockholm. Hans öga brann och hela hans kropp darrade av otålighet. Åsynen av den kraftfulle stadsskrivaren, som med stadig gång gick fram över golvet, bidrog att öka hans iver. Olof såg åt sidan, just som han lämnade dörren, och en skarpt forskande blick ur hans öga överfor de båda männen. Blick mötte blick, men den gamle mannen måste slå ned sin. Dock var uttrycket i stallmästarens fårade ansikte med sin fällda blick vida att föredraga fram för priorns, kring vars läppar ett listigt smil lekte.
Allas blickar voro fästade på Olof, när han gick fram genom salen och nalkades bordet, där ärkebiskopen satt med biskop Peder vid sin sida. En lång tystnad inträdde. Ärkebiskopen satt liksom försjunken i sig själv, biskop Peder följde med uppmärksamhet varje skiftning i den frimodige unge mannens anlete, men ville och kunde ej yttra något före ärkebiskopen, och franciskaner-ministern, som satt något bakom den senare och därför till en del undanskymdes av honom, hade härunder det bästa tillfälle att överblicka det hela. Så snart Gert Bryningh hade lämnat rummet, kom dominikaner-priorn sakta skridande över golvet, och när han kommit vid sidan av Olof, sade han, ödmjukt bugande sig för ärkebiskopen:
»Vördige fader, ärkebiskop, mäster Olof har efterkommit eder vilja och står inför eder ...»
Ärkebiskopen såg upp vid dessa ord, och hans ansikte upplystes för ett ögonblick av en hjärtlig värma, när hans öga föll på Olof. Men snart försvann detta uttryck ur hans ansikte och lämnade rum för ett visst drag av svårmod, på samma gång som huvudets tillbakakastning och de till hälften sänkta ögonlocken gav honom ett utseende av högdragenhet.
»Jag hälsar dig välkommen, unge man!» sade han, »och min önskan är, att du måtte vara kommen hit bland oss som en vän ibland vänner. Såsom en vän vill jag tala till dig.»
Olof såg med förvåning på ärkebiskopen, under det han talade. Synbarligen hade han icke väntat sig ett sådant tilltal, och själva tonen i ärkebiskopens tal var så vänlig när man avsåg från den höghet, vilken tillhörde honom, att man kunde varit färdig att taga ärkebiskopen för böneman hos den, som stod framför honom. Även den yttre omgivningen bidrog att giva vikt åt ärkebiskopens ord, eller skulle hava gjort det, om mannen framför honom varit tillgänglig därför. Den röda flöjelsmanteln med sina guldbroderier hos den förre, maktens och höghetens hävdvunna kännetecken, vid sidan av de allvarsamma munkdräkterna — ty även biskop Peder bar en svartbrödrakåpa — detta mitt i skötet av ett rum, där varje fönster, varje pelare påminde om gångna tider av makt och härlighet, — allt detta talade tillsammans sitt egna språk till den, som var känslig därför.
I viss mån var Olof det. Han älskade varmt sitt folk och sitt land, varom ock den historia, som han sedermera utarbetade, bär vittne; men framför allt och i allt älskade han sanning, och för den sak, till vars stridsman han gjort sig, var han färdig att offra sitt liv. Men härutinnan stod han i den skarpaste motsats till den gamla kyrkans män. De läste liksom in Gud i pärlsmyckade skrin av silver och guld. Olof högg sönder denna omklädnad och stödde sig därvid på den i ordet uttryckta viljan av den Gud, vilken de förre ville hölja i evigt mörker. »Varde ljus»! var den nya tidens lösen, och mäktigt och kämpastarkt gick ordet ut över stad och land, och månget hjärta tändes av hopp och förtröstan och skådade med nya ögon omkring i Guds värld, medan å andra sidan den skrinlagde gudens vårdare bävade av fruktan och sågo sig om efter varje medel, det bästa, att freda sitt gamla välde. Såsom vanligt i alla tider av brytning mellan gammalt och nytt, funnos å ömse sidor kämpar av olika art.
Det är en märkelig iakttagelse, som kan göras, om man betraktar de efter varandra följande större skedena i ett folks livsutveckling, — den nämligen, att det är vid råmärkena mellan det gamla och det nya, som man finner de bäst utpräglade skaplynnena både i gott och ont. Knappast visar sig hedendomen härligare och större, än vid sitt möte med kristendomen, på samma gång som den å andra sidan framskickar skepnaden av den djupaste uselhet. Man jämföre blott sagans Palnatoke med en Sigwald jarl och dessa svärmar av de nordiska rikenas utskum, vilka under det fornstolta namnet av vikingar lågo och lurade efter ett lättvunnet byte. Så var det även på denna tid, vid randen av det nya utvecklingsskede, som just nu höll på att bryta sig fram.