Biskop Hans Brask i Linköping och ärkebiskop Johan äro den gamla tidens mest framstående män, av hela sin själ tillgivna den tid och de förhållanden, vari de vuxit upp och blivit män. De hade en gång fått sin livsåskådning, och för den ville de ärligt och manligen strida. Och de kunde dö i striden eller suckande draga sig tillbaka, liksom havsvågen från den klippa, vars fot hon förgäves stormat, men de kunde ej begagna lismeriets och ränkornas skumma vapen. Dessa begagnades av männen omkring dem, av en Robert, dominikanerpriorn i Västerås, av biskop Peder och hans vän Knut domprost samt en mängd andra. De påminna för sin tid och i sin strid om sådana män, som en Sigwald jarl. Odinslärans ragnarök eller världens skymning kan tagas som en bild för denna efter längre eller kortare mellanrymder av tid återkommande brottkamp mellan det ondas makter och det godas. Ur striden utvecklar sig städse ett nytt, som är renare och högre i förhållande till det gamla, men som i sin ordning måste vika, när tiden mognat för ännu andra och fullkomligare former av livsutveckling.
»Hård är den tid, i vilken vi leva,» fortsatte ärkebiskopen; »dock har kyrkan haft hårdare strid att genomkämpa, än den, som nu går löst emot henne, och likväl står hon triumferande på sin klippa. Men hon måste samla omkring sig alla goda stridsmän och skicka dem till striden och se till, att var och en får den plats, han förtjänar. I, mäster Olof, haven blivit begåvad med kraft och mandom framför andra. Jag känner väl, och I dragen eder det nog själv till minnes, med vilken gunst och kärlek eder forne herre, biskop Mats Gregersson — Gud hans själ nåde! — omfattade eder. Säkert ären I icke känslolös för hans minne, så att I viljen svika det förtroende, han satte till eder?»
Ärkebiskopen gjorde ett uppehåll, liksom ville han invänta Olofs bekräftelse av hans antagande. Olof å sin sida kunde icke i hast göra sig rätt reda för vart ärkebiskopen egentligen ville hän med dessa av sorg och vemod fulla ord.
»Icke haver jag glömt min forne herre,» sade han, »och den gunst, han bevisade mig, så länge han var i livet, men efter honom kom en annan högste styresman över Strängnäs stift, och även han har visat mig kärlek i högsta måtto, jag menar Lars Andersson, den nuvarande kanslären hos vår nådige herre konungen!»
De närvarande korsade sig vid uttalandet av detta namn, och ärkebiskopen kastade en blick full av sorg på Olof.
»Nämn icke den mannens namn!» utbrast ärkebiskopen; »Gud och Sanct Erik give, att han icke stode vår herre konungen så nära. Helt visst skulle sakerna med mindre svårighet kunna redas till det bättre, om icke han vore, och om icke vår nådige herre konungen hörde med hans öron och såge med hans ögon ... Aldrig har den heliga kyrkans bannstråle varit smidd för en värdigare, än denne man!»
»Mäster Lars kansler är min vän,» svarade Olof med värma, »och hans sak är min! Glömmen det icke, nådige herre, så ringa jag än är i jämförelse med honom och eder!»
»Förivren eder icke,» genmälte ärkebiskopen fogligt, »och sägen ej ord, som I vid lugnare besinning skullen vilja hava osagda! Jag och kyrkans prelater skilja mellan eder och honom, som I kallen eder vän. Jag känner honom. Han har icke fört något gott med sig hem från Rom, vir ille gloriæ laudisque et novitatis improbe cupidus![3] Finnes väl någon, som icke känner, att rätta orsaken till hans handlingssätt är vreden över, att han gick miste om Strängnäs biskopsstol vid valet för två år sedan! Men sannerligen säger jag, den där står, må se till, att han icke faller, och högre hava de huvuden suttit, som måst böja sig för bannstrålen från S:t Peters stol!»
»I faren vill,» avbröt Olof den ivrige ärkebiskopen; »I faren mycket vill och kännen föga de bevekelsegrunder, som bestämma herr Lars kanslärs handlingar. Jag känner dem, nådige herre, och jag upprepar det, jag vill stå och falla med den mannen, ty hans sak är min, och vi stå båda under Guds beskydd.»
»Så visar det sig då,» tog ärkebiskopen till orda, »att I icke haven lagt mina ord på hjärtat, mäster Olof, de ord jag talade till eder och flere, när vi sist möttes i Upsala i höstas förlidet år? Men jag vill dock, såsom kyrkans lydige son, visa långmodighet med eder och tro det bästa. Jag har prövat och funnit dig värdig, min son, och jag har beslutat att för dig bliva vad, salig hos Gud, herr Mats Gregersson en gång var. Som jag sade, kyrkan måste skifta sina lotter efter varje sin kämpes art och krafter, och för dig är icke den undangömda, osedda platsen i de djupa leden: du skall stå på tinnarne av templet och en gång bliva bland dess översta hörnstenar.»