»Finge jag döma eder efter orden, nådige herre,» vidtog Olof, »så skulle jag hava skäl att glädja mig, ty för mina öron låter det, som om I skullen hava närmat eder mig och min mästare ... Dock är jag viss om, att de goda tankar, I nu haven fattat om mig, grunda sig på en villfarelse ...»
»Nej, nej, min son!» avbröt ärkebiskopen, »härutinnan far jag icke vill, nej, nej! Saken är ju klar, och din blick skall ej undgå att finna detsamma, som jag, och vi alla, den heliga kyrkans män. Se, å ena sidan har du att vänta kyrkans högsta straff, om du, det Gud och alla helgon förbjude, skulle vara sinnad att fortsätta på den väg, du beträtt; — å den andra sidan öppnar sig vägen självmant för din fot, din synkrets vidgas och din makt att verka skall icke hava gränser. Den svenska kyrkans högsta äreställen skola bjudas dig ... Besinna dig, min son, jag håller allt detta i min hand, den första lediga biskopsstol skall bliva din ... Säg mig, vill du ej räcka mig din hand och vandra vid min sida? Kyrkans famn står dig vidöppen, hon utsträcker sina armar efter dig ... skall du längre låta henne sörja och längta att återfinna sin förlorade son?»
»Så är det mig sagt,» började Olof efter en stunds tystnad, »att när min lärare och mästare doktor Mårten Luther stod inför kejsaren och det heliga romerska rikets kardinaler och furstar i Worms på riksdagen därstädes och man med hotelser ville skrämma honom att återtaga sina läror, så svarade han: här står jag och jag kan icke annorlunda! Vad I nu haven talat till mig, nådig herre, det synes mig innehålla både hot och löften, men mitt svar blir detsamma, som min lärares i Worms. Hotet skrämmer mig icke, löftena locka mig icke.»
Ärkebiskopen fästade med ett uttryck av både sorg och förvåning sin blick på den frimodige mannen, som så oförställt vågade förkasta och avvisa de gyllene löften, vilka blivit honom bjudna. De övriga närvarande visade tydligt, att de aldrig kunnat föreställa sig en sådan djärvhet av kättaren. Deras häpnad steg, allt medan Olof talade, men slog snart över i den mest oförtydbara ovilja.
»Besinna eder, unge man,» inföll biskop Peder; »besinnen eder och tänken något uppå, inför vem I talen!»
»Väl har jag besinnat mig,» tog åter Olof till orda; »ty icke kunnen I tro, att jag i min ringhet, utan mogen överläggning, gripit till vapen mot en makt, som är så många hundra år gammal. Men jag tjänar en högre makt, än denna kyrka, som under alla dessa år styrts av den syndfullaste bland människor, denne påve, vilken därför med fog må kallas antikrist, — jag tjänar eder och all världens herre, Gud i himmelen, vars ord betyda mer än alla människofunder! I talen om kyrkan och om mig som hennes förlorade son, ärkebiskop Johan! men I glömmen därvid, att man mera skall lyda Gud än människor.»
Det var med den levande övertygelsens värma, som Olof talade. Hela hans väsende var genomträngt av den sanning, som han här utan den ringaste skymt av människofruktan uttalade. Hans öga brann av hänförelsens eld, och det göt sig liksom ett skimmer av förklaring kring hela hans kraftfulla skepnad. Men i hans motståndares ögon växlade snabbt efter varandra känslor av ovilja, avsky och hat.
»I lönen gott med ont, mäster Olof,» sade med ett spetsigt leende dominikanerpriorn; »men det är väl, menar jag, ett huvudstycke i eder kristendom!»
Och medan han yttrade detta, korsade han sig, och hans föredöme följdes av de andra. Blott ärkebiskopen underlät att på detta sätt skydda sig mot inflytandet av den kraft, som utströmmade från kättaren. Men han lutade sig med höghet tillbaka i stolen och sammanknäppte sina händer över bröstet.
»Den kyrka, varom I talen,» fortsatte Olof, vänd till ärkebiskopen, utan att ägna någon uppmärksamhet åt de övrigas blickar och ord — »den kyrka, varom I talen, ärkebiskop Johan, är byggd av människohänder från ovan och ända till foten; hon är en vrång bild av den kristendom, som vår herre och hans apostlar predikade och som de predika genom sina ord i den heliga skrift. Se, den kyrkans tjänare vill jag vara, och ifrån den kyrkans altarrund sträcker jag mina armar till dig, ärkebiskop Johan, och till eder alla och spörjer eder till med ärkebiskopens fråga: skolen I längre låta henne förgäves vänta på att få famna en förlorad son?»