»Jag talar dessa ord,» tillade han efter ett ögonblicks uppehåll, »eftersom I själv haven velat giva detta samtal formen av ett tal mellan vänner, nådige herre; och om intet annat, så kunnen I åtminstone finna det, att I icke haven något att bjuda mäster Olof, som kan förmå honom att svika den herres tjänst, vars tro han svurit.»
Västerås-priorn stod i begrepp att åter framkasta ett stickord, men förekoms av ärkebiskopen.
»Gud bättre,» sade denne, »jag finner allt för tydligt att I icke stån att draga från vad I ansen vara rätt, ehuru det icke kan få annat namn än kätteri och lutherdom. Kommen dock ihåg, mäster Olof, att den heliga kyrkan ännu är ståndande och att hon har krafter och medel att verka för sina heliga ändamål, varom I nu icke gören eder något begrepp. Tagen det minnet med från detta vårt möte, mäster Olof. Jag har velat tala till eder förra gången i Upsala, som svenska kyrkans överhuvud, nu som en vän till sin vän; ... när vi tredje gången mötas, lärer det bliva annorlunda.»
Ärkebiskopen vinkade med handen till ett tecken, att han icke hade något vidare att säga, och Olof vände sig om för att gå. Men då steg dominikanerpriorn fram och yttrade, vänd till ärkebiskopen:
»Vördige fader, ärkebiskop Johan! Jag vänder mig till eders nåde i den heliga kyrkans namn och anklagar denne djäkne, mäster Olof, för en svår synd emot vår heliga kyrka. Han står i begrepp att emot all kyrklig lag locka en jungfru, den där dessutom är lovad till Kristi brud: han står i begrepp att locka henne till äktenskap och sålunda att med den yttersta fräckhet bringa till verklighet de hädelsens och övermodets löften, som han uttalade vid sin faders begravning i Örebro, att den tid snart skulle komma, då både påve och munkar skulle störtas och tillintetgöras.»
Olof vände sig om vid dessa ord, och en förtärande flamma ljungade ur hans stora öga.
»Kunnen I bevisa denna beskyllning?» sporde ärkebiskopen, synbarligen oangenämt träffad av priorns plötsliga uppträdande med detta ärende, som enligt hans tanke endast skulle förlänga det pinsamma sammanträffandet utan att medföra något gagn. Den offentlighet, varmed priorn gick till väga, tvang honom dock att upptaga frågan.
»Jag kan det!» svarade anklagaren.
»Och vad sägen I därtill, mäster Olof?» blev ärkebiskopens spörjsmål till denne.
»Det säger jag, nådig herre,» svarade Olof, »att i detta liksom allt annat är jag icke sinnad att lyda någon annan lag, än den Gud själv givit i sitt ord!»