»Kunnen I på samvete, vördige fader ärkebiskop,» sporde häftigt biskop Peder, »kunnen I låta denne uppenbare omstörtare av kyrkans heligaste stadgar, denne oförsynte hädare av kyrkans fäder, i frihet lämna Gråbrödraklostret? Har han icke själv fällt sin dom? Kunnen I stå till svars inför Gud och alla helgon, om I lämnen honom frihet att sprida sina fördärvliga och samhällsupplösande läror?»
Skadeglädjen lyste så bjärt ur biskopens och munkarnes ögon vid dessa ord. Olof tog ett steg tillbaka, men stannade plötsligt i en något tillbakalutad ställning, och varje muskel knöt sig, varje fiber darrade, medan blodet våldsamt strömmade genom hans ådror. En dödstystnad inträdde i det stora rummet och man hörde från tornet de sista dova ljuden av klockorna, vilka ringt själaringningen efter Peder Hansson.
Ärkebiskopens öga vilade forskande på biskop Peder. Ehuru han var yngst av de närvarande, förstod han dock bäst att lägga band på sina lidelser, och han tycktes icke tändas till någon högre grad av biskopens ord. Hans blick var blott mera skärpt, än den brukade vara. Måhända överskådade han bättre förhållandena, än de övrige; måhända insåg han bättre än de ej blott gagnlösheten, utan den verkliga faran av en kraftåtgärd gent emot konungen, rörande en man, som stod under dennes beskydd. Kanske var det ock hans medfödda svaghet och oförmåga att snabbt fatta ett djärvt beslut, som i detta ögonblick förgäves anstormades av en hos honom sällspord verksamhetslust.
Huru det var, är svårt att säga, men han yttrade med en viss betoning:
»Gå i frid, mäster Olof, och måtte Guds moder och alla helgon upplysa ditt sinne till vad som är rätt och gott.»
Dessa ord utövade ett märkligt inflytande på Olof. Även han stod färdig att uttala skarpa ord till svar på priorns och biskopens, men ärkebiskopen avväpnade honom. Elden i hans öga upplöste sig i en blick av, man kunde säga, erkänsla. Väl uppfattade han icke för ögonblicket, vad som bestämde ärkebiskopens tänke- och handlingssätt, men hans hållning var dock så upphöjd vid sidan av de övrige, att Olof ofrivilligt drogs till honom.
Med detta intryck lämnade han gråbrödernas klostersal. Nedkommen på klostergården mötte han den svartbrödramunk, som vi av priorn hörde nämnas Mårten Skytte.
»Väl mött, mäster Olof,» sade denne, »jag längtade just att träffa eder och tacka eder ...»
»Tacka mig?» gensporde Olof med en ton, som om han endast anat fiendetal inom de dystra klostermurarne.
»Jag hörde eder predikan i dag,» fortsatte munken med sin blida stämma, »och det är för den predikan, jag vill tacka eder. Sannerligen, slikt utsäde måste i sinom tid bära god frukt.»