»Menen I ärligt, så månde redan brodden sticka upp i dagen!»
»Ja väl, mäster Olof ... Mårten Skytte är redo att ställa sig vid eder sida.»
De båda männen invecklades snart i ett livligt utbyte av tankar och åsikter, och Olof kunde ej avbryta samtalet, ehuru han ivrigt längtade till sin moders hem, där Christina väntade honom. Mårten följde honom över klostergården. I portvalvet stannade de, så gingo de långsamt över bron, men på Munkbron stodo de åter länge, så att väl en timme förrann, innan Olof genom Gråmunkegränden gick upp emot Stortorget.
Klockan var då över fem.
Knappt hade Olof hunnit Västerlånggatan, förrän plötsligt ett oredigt sorl av en större människosamling nådde hans öra. Ljudet kom från Svartbrödraklostret och tilltog allt jämt i styrka. Olof påskyndade sina steg, och ju närmare han kom torget, desto högljuddare blev skränet.
Ur mynningen av den gata, som ledde från det nämnda klostret, utströmmade, just som Olof kom på torget, en människoskara, som under skrik och larm snart fyllde hela torget. Det var vederdöparne. Man kunde se det på de vilda, fantastiska blickarne, om man också ej lagt märke till den sönderslitna altarduk, som svängdes mitt i hopen liksom ett stridsmärke, varomkring de hade att samla sig. Men det var ej nog med denna altarduk; överallt, vart blicken föll i hopen, visade sig stycken av helgonbilder eller andra kyrkoprydnader, vilka svängdes över huvudena under det förfärligaste tjut.
Tvänne män, vilkas dräkt utvisade, att de tillhörde Upplands-allmogen, trängdes av massan åt sidan och kommo i närheten av Olof. Deras utseende vittnade om den högsta fasa och ovilja. Den ene av dem fick, just som de stannade, ögonen på Olof.
»Där står han, kättaren!» sade han; »kom, låt oss skynda ur denna fördömelsens stad ...!»
Den andre bonden såg upp på Olof. Denne hade knappt fått klart för sig, vad som var på färde, förrän han ville skynda fram mot den upprörda massan. Då fick han ett slag på axeln.