Det var bonden, för vilken han blivit utvisad såsom upphovsman till de upprörande våldsbragder, vilka av vederdöparne denna eftermiddag börjat utövas. Mannen var ett halvt huvud högre än Olof, samt stor och stark och av ett utseende, vilket lät ana mycken både djärvhet och själsnärvaro.

»I ären mäster Olof i korgen,» sade han och såg Olof fast i ögat, »och nu stånden I och glädjen eder åt det ägg, som I haven värpt. Men det säger jag eder, och mina ord äro icke skämtord, innan detta ägg blir kläckt, kunnen I spela kronan av konung Gustafs huvud.»

Den reslige bonden var häftigt upprörd, och det fattades icke mycket, att han gripit Olof i kragen, för att riktigt eftertryckligt hos honom inprägla, att harmen över den styggelse, vartill han under denna dag varit vittne, kunde bära frukter, vilka dess anstiftare aldrig anat.

»Vill icke kung Gustaf hålla de eder han svurit oss och upprätthålla ordning i sitt rike, så skola vi ännu med dalkarlarne draga ut och driva honom bort, och med dig skola vi göra början.»

Det var nästan mera, än att Olof kunde bära det, och det fordrades hela hans själsstyrka och mannakraft att icke duka under för de fientliga makter, vilka denna dag tycktes hava sammansvurit sig mot honom och av vilka den, som uppenbarade sig i den förfärliga anklagelsen att hava vållat en rörelse, vars slutliga utgång ej lät sig under ögonblickets tryckning överskåda, var den, som häftigast bet sig in i hjärtat och slet med blodig tand i hjärnans kamrar. Bondens ord öppnade med ens för honom en tavla, där han såg de gångna tidernas oro och fasor resa sig som mörka skepnader ur djupet och storma an mot Sveriges konungatron, medan å en annan sida andra vilda skepnader söndersleto det verk, som bar Gustaf Wasas namn. Kung Christian, blodskungen, Severin Norrby och Gustaf Trolle å ena sidan, samt bondeuppror under förblindade prelater och munkar å den andra, — se där den tavla, som liksom genom ett trollslag stod upprullad för Olofs själ. Och detta kunde bliva följden av ...

Där stannade hans tankegång, men i ångesten över vad han såg, kände han mera, än han klart tänkte sig, att han själv — han, som icke i rättan tid med kraft uppträtt mot dessa fridstörande svärmare, de så kallade vederdöparne — var orsaken till allt, och snart såg han icke annat än sig själv, såsom den där ensam bar skulden till fosterlandets fara, och detta vid sidan av hans samvetes vittnesbörd om hans viljas och avsikters renhet bragte honom i ögonblickets uppbrusning hart nära förtvivlan.

Ord kunde icke här tala, endast handling. Om han störtade sig in i den förvillade människomassan, om han ginge att stå ansikte emot ansikte med Melchior Rink, som visade sig mitt ibland de högljuddaste skrikarne, och med kraften av sin arm visade, att han vore en ordningens vän och kämpe, — då kunde han väl falla och dö, men han skulle ock i sin död besegla sanningen av sin lära och visa konung och folk att han icke hade något att skaffa med vederdöparnes våldsbragder. Allt detta framblixtrade meteorlikt i Olofs själ, och han ryckte sig lös från den reslige bonden, vilken med förvåning såg honom störta sig in i massan.

Ögonblicket därefter skymtade en ung flicka förbi bonden. Hon bar den högsta förskräckelse målad i sina drag, och utan att se sig om, blind för den fara, hon gick till mötes, ilade hon efter den försvinnande Olof. Omedelbart efter henne kom en gammal man framilande. Han var klädd i höga ridstövlar och inhöljd i en fotsid kappa i mörk färg samt bar svärd vid sidan. Han strök alldeles förbi bonden och några steg framför denne upphann han den unga flickan och fattade henne om livet. Men hade icke en tillfällig förtätning av människomassan här inträffat, föranledd sannolikt av Olofs framträngande, skulle gubben synbarligen icke kunnat fasthålla flickan. Likväl kunde han icke draga henne med sig tillbaka, och med hjärtslitande stämma ropade hon:

»Olof! Olof!»

De närmast stående vände sig om vid ropet, och en rörelse i motsatt riktning åstadkoms i hopen, så att denna glesnade, och man kunde på några stegs avstånd se Olof.