Den unga flickan, som tycktes vara ett rov för den yttersta förtvivlan, upprepade sitt rop, och Olof vände sig om. Den långe bonden befann sig alldeles bakom. Hans deltagande hade blivit väckt ej blott av Olofs sätt att besvara hans förebråelse, utan ännu mer av vad som sedan tilldragit sig.
Men just som Olof vände sig om vid ropet av sitt namn, träffad av rösten, som han allt för väl kände, och just som hans öga mötte Christinas — ty det var hon — slog åter den böljande människomassan en ring omkring honom, och han befann sig öga mot öga med Melchior Rink. Vid anblicken av denne man sjönk bilden av Christina tillbaka, och han var åter sig själv, och hans öga brann av en samlad kraft.
Med en ljungande vältalighet uppträdde Olof mot vederdöparen, förebrådde honom de villfarelser, som han utspred bland det okunniga och till följd därav lätt ledda folket, och uppmanade honom att vända åter från sitt våldsamma omstörtande av bestående ordning. Men det var som att predika för ett stormupprört hav. Det blev ett ögonblicks uppehåll i sorlet, massan lyssnade till vad den djärve predikanten kunde hava att säga, och de allra flesta kunde icke föreställa sig, att han skulle vända sig mot dem, utan väntade snarare, att få höra honom förena sig med deras mästare Rink och Knipperdollink, eftersom desse blott utvecklat i sina yttersta följder samma lära, som Luther och hans lärjungar predikade. Men knappt hade de hört, vad mäster Olof verkligen hade att säga, knappt hade de sett den förkrossande blick, som han slungade mot Melchior Rink och över dem alla, förrän många hundrade armar lyftades, och ett förfärligt skrik höjdes och mångdubblades genom att återstudsa från de omkringstående husen.
Melchior själv sprang fram, alldeles utom sig av tygellös harm, och höjde sin knutna hand för att med våld tysta den djärve störaren av hans och hans anhängares segerfröjd. Olof var dock vederdöparen mycket överlägsen i kroppslig styrka, och det blev honom därför ej svårt att avvärja det hotande slaget, men i det samma träffades han av en på avstånd kastad sten och föll till marken.
Vederdöparne ville kasta sig över honom, och en bland dem, den samme som på förmiddagen anfört svärmen i Storkyrkan, höjde sin väldiga knölpåk för att giva mäster Olof en minnesbeta, som han ej så lätt skulle glömma, då en väldig skepnad ställde sig framför den fallne och avvärjde så väl det tillämnade dråpslaget av knölpåken, som anstormningen av de övriga.
Sannolikt hade en blodig strid här uppstått, om icke Melchior förekommit den genom att uppmana vederdöparne att skynda till S:t Görans kapell och tacka och lova Gud för den vunna segern.
»Snart, snart,» sade han, »skola vi åter besöka denna syndens stad och fullborda vårt rensningsverk, det säger mig Guds ande!»
Och hela massan drog bort från torget och förbi Storkyrkan nedåt den öppna platsen framför slottet. Vad som bestämde Melchior till detta avtåg, är svårt att säga, men helt visst ville han förekomma en inbördes strid borgarne emellan, antingen han ännu icke ansåg sig fullt vuxen en sådan strid, eller emedan han fruktade, att så väl lutheraner som katoliker då skulle göra gemensam sak mot honom, och därigenom beröva honom alla dem bland hans anhängare, vilka trodde honom i själva verket predika Luthers lära, fast på ett kraftigare sätt och liksom mera sättande yxan till roten.
Men vid Olofs sida stod ännu den reslige bonden. Torget var tomt på folk, och ropen från den bortdragande skaran hördes på avstånd från norra stadsporten.