I stora salen på Stegeborgs slott befunno sig en dag i slutet av September 1524 trenne personer. Det var frampå eftermiddagen och solen höll på att sjunka i väster, men förgyllde liksom till avsked de framstående partierna av skulpturarbetena å takets ekbjälkar. Salen var i övrigt, såsom fallet var med slotten i allmänhet under medeltiden, vilka blivit uppförda för krigets och ej för vällevnadens behov, mörk, och dagern insläpptes genom jämförelsevis små fönster. Runt omkring lupo väggfasta bänkar och mitt på golvet stod ett stort ekbord.

De tre personerna sutto vid ett av fönstren, där de tjocka murarne liksom bildade ett litet rum för sig. De voro slottsherren på Stegeborg, greve Johan av Hoya och Brockenhusen, hans trolovade, fru Margareta Eriksdotter Wasa, änka efter Joachim Brahe, och fru Christina Gyllenstjerna, änka efter Sveriges siste riksföreståndare, herr Sten Svantesson Sture. Greve Johan var en man i sina bästa år, av ett ståtligt utseende och med en mjukhet och ett behag i alla sina rörelser, som gjorde honom i hög grad älskvärd. Måhända skulle man dock velat hava litet mera fasthet i hans blick och litet mera karlavulenhet i allmänhet i hans väsende.

Där han nu satt med fru Margaretas hand i sin och med blicken granskande en dyrbar ring, som Margareta bar på sitt finger, utgjorde han för betraktaren en älsklig bild av en belevad riddersman. Skämtet lekte på hans läpp, medan en mild låga brann i hans mörka öga. Även Margareta log, i det hon på skämt slog greven på handen med sin handske. Fru Christina satt med huvudet lutat mot handen och lekte med ett av de tre gyllene snören, varpå en liten väska, såsom bruket var på den tiden, hängde ned från vänstra sidan av livgördeln.

Båda dessa kvinnor voro sköna. Fru Margaretas ansikte var mera långlagt och hennes hår var ljusare än fru Christinas, men anletsdragen hos båda voro fina och ädla. Margareta var ännu helt ung, och den glättighet, som i detta ögonblick var rådande hos henne, klädde henne förträffligt. Fru Christina var äldre, dock bibehöll hon ännu hela sin ungdomliga fägring. Hon var född 1494 och således nu trettio år gammal. Kraft och snille framblickade ur hennes stora, mörkblåa öga, men hennes kind var blek, och ett drag av djupt vemod hade utpräglat sig omkring hennes läppar.

Knappast hörde hon de trolovades skämtetal vid sin sida. Hennes öga fästade sig litet emellan vid ett brev, som stack fram ur den lilla med guld och pärlor broderade väskan, och en knappast märkbar suck smög sig över hennes läppar. Plötsligt for hon upp och en flyktig rodnad spred sig över hennes kind. Ett ord nämndes av Margareta, som med ens förflyttade henne ur det närvarande eller ur framtiden, om det var där hennes tankar dvaldes, till de tider, som icke mera voro.

Margareta hade omtalat sin och sin broders barndom, huru han lekte konung i stora matsalen på Stockholms slott, då konung Hans var där på besök hos herr Sten, och därefter hade hon talat om de tider som följde, och de strider, som därefter stredos av unge herr Sten och av hennes broder vid dennes sida vid Vädla och vid Brännkyrka. Det var dessa minnen, som för ett snabbt flyende ögonblick färgade Christinas kind i purpur och kom hennes öga att stråla av samma eld, som en gång ingjutit mod och förtröstan i Stockholms borgares hjärtan, då redan utom henne och fru Anna Thuresdotter (Bjelke) på Kalmar slott varje man tvekade om möjligheten att kunna upprätthålla Sveriges rike. Men branden i öga och på kind lade sig blixtsnabbt, och vemodet log med en djupare färgton kring hennes mun, medan en solstråle bröt sig i hennes ögas fuktiga glans och föll på en av ringarne å hennes hand. Det var hennes avlidne herres, herr Stens, vigselring.

Den plötsliga rörelsen hade dock icke undgått varken greve Johan eller Margareta, och den sistnämnda fattade med mild, nästan vördnadsfull vänlighet Christinas hand. Några ögonblick förflöto under tystnad. Men denna avbröts av en trumpetstöt från slottstornet, och en kort stund därefter inträdde en sven och anmälte junker Moritz av Oldenburg, som önskade tala vid greve Johan.

Denne vinkade bifall med handen, och svennen försvann.

»Junker Moritz,» sade därvid greven liksom för sig själv, »jag tänkte knappt, att herr Severin vid denna tid skulle hava något att säga mig.»

»Herr Severin?» sporde Margareta. »Tagen eder i akt, greve Johan; jag menar, att den mannen är farlig att handskas med!»