»Frukta icke, min vän,» blev grevens svar, »jag tror mig känna min man.»
I detsamma öppnades dörren, och junker Moritz inträdde. Det var en helt ung man, men så väl hans dräkt som hans väderbitna ansikte och de fria, kraftfulla rörelserna utvisade en krigare, som redan prövat mången dust på liv och död. Hans blick överfor forskande både greven och de båda fruntimren, och den stannade på fru Christina.
»Vid mitt ärliga skägg, fru Christina,» sade han, utan att vårda sig om greven, vilken väntade på, att han skulle framföra sitt ärende, »vid mitt skägg, I haven märkeligt förändrat eder, sedan vi sist sågo varandra!»
Christina såg upp och tycktes leta i sitt minne efter det ansikte, som hon såg framför sig. Men junker Moritz lät henne icke komma till tals, utan fortsatte:
»Det där kännen I icke till, ädla fru! Det var i början på året, då jag händelsevis var i Köpenhamn och såg eder jämte de andra svenska fruntimren, som min herre, konung Christian ... aj, vid mitt svärd, hans namn borde jag här icke nämna, men det gör det samma, — då såg jag eder, och det var icke mera om, än att jag varit färdig draga blankt för eder skull mot min egen herre.»
»Edert ärende, junker Moritz,» inföll greven, tydligen för att befria fru Christina från att behöva svara i ett ämne, som han visste skulle smärta henne, »edert ärende torde icke vara av art att skyndsamt behöva avgöras.»
»Mitt ärende,» svarade junkern, »det är snart uträttat! Se här,» han upptog tvänne brev, som han lämnade greven, »se här ett brev från herr Severin Norrby och här ett från herr Bernt von Melen! Jag har dessutom åtskilligt att tala med eder, men allt har sin tid. Dock, menar jag, att jag snart skall få vända ryggen åt land igen. Står denna vinden, vill jag vara en padda, om jag ej snart skall vara hos herr Severin åter på Wisborg!»
»Wisborg?» sporde greve Johan med en viss förvåning.
»Ja, Wisborg,» eftersade junkern, »jag menar, att det är tydligt nog!»
»Men Wisborg borde ...»