»Borde ja, det är så med den saken, sen I, min greve, att Wisborg väl vid det här laget borde vara i konung Gustafs händer, men allt är icke, som det borde vara här i världen.»
»Och det sägen I med sådan visshet, junker Moritz!» återtog greven. »De sista underrättelserna lovade dock gott för konungens, min herres folk!»
»Breven, breven, herr greve ... läs dem och spörj mig sedan. Vid mitt goda svärd, de lantmänniskorna veta då icke, vad tid vill säga!»
Greve Johan bröt och läste de mottagna breven. Under tiden avlägsnade sig fru Margareta, men junker Moritz framtog ytterligare ett brev, med vilket han närmade sig fru Christina.
»Det är från min herre, herr Severin Norrby, till eder, fru Christina!» sade han, i det han överlämnade brevet.
Christina mottog brevet med synbar motvilja och lade det vid sidan, utan att öppna det. Junker Moritz märkte det icke, ty hans uppmärksamhet var helt och hållet fästad på greven, och hans livliga men skarpa öga följde med noggrannhet varje skiftning i grevens ansikte, under det denne genomläste breven. Dessas innehåll måste också hava varit ganska märkeligt, ty greven bleknade och hans hand darrade.
Med en självbelåten min strök sig junkern därvid över sitt skägg och vände sig om mot Christina.
»Vad, fru Christina,» utropade han vid åsynen av det obrutna brevet och det stolta, nästan missbilligande uttrycket i hennes ansikte, »vad, fru Christina, I lämnen min herres brev obrutet? Är det den trogna kärlekens lön?»
»Sägen mig, junker Moritz» sporde Christina med en ton av djupt allvar, »är eder herre Sveriges vän eller fiende?»
»Vän eller fiende,» svarade junkern med ett brett leende, »jag menade det kunde komma på ett ut. Likväl tror jag mig kunna lugna er därutinnan, att för närvarande blåser vinden sådan, att om konung Gustaf eljest vill begagna sig av den, skall han göra så god seglats, som trots någon; ty han skall då föra Gotland tillbaka till Sveriges rike.»