Greve Johan hade nu slutat läsningen av sina brev och hopvek dem, medan han med blicken såg ned framför sig, såsom man gör, då själen så upptages av något ämne, att det yttre ögat ej har något föremål att dit införa.
»Viljen I följa mig, junker Moritz,» sade han därefter, »jag har något att spörja eder om?»
Junkern bugade sig, och de båda herrarne avlägsnade sig ur rummet. Inkomne i slottets lönnrum och sedan greven omsorgsfullt stängt dörren, fastade han en genomträngande blick på junkern.
»Kännen I innehållet av dessa brev?» sporde han.
»Jag tror mig göra det!» svarade junkern leende.
»Kunnen I då säga mig, med vad rätt herr Bernt skriver mig sålunda till? Är han nog lättrogen att lämna mig sådana bevis i händerna mot sig! Jag behövde blott uppvisa dem för min herre konungen» ...
»Men det skolen I aldrig göra,» inföll livligt junker Moritz.
»Vad sägen I, junker Moritz, vem tagen I mig för?» sporde greven med ädel harm.
»Jag talar klokhetens språk, herr greve,» genmälte junkern helt lugn. »Genom att överlämna dessa brev till konungen skolen I icke rubba en hårsmån i de planer, som min herre är sinnad att genomdriva; I skolen därmed blott beröva eder själv varje möjlighet att till eder fördel deltaga i det blivande storverket ... Kommen därjämte ihåg, att herr Bernt har skrivit till eder som en fulltrogen vän, som en landsman till en landsman, de där båda befinna sig i främmande land, utan annat stöd än sina goda svärd, men båda med det lovliga syftet att göra sin lycka så stor och fullständig som möjligt. Tro mig, herr greve, känden I detta land och den lätthet, varmed lyckan här kan plockas nu, efter konung Christians rensning av allt ogräs, så skullen I fuller tala ett annat språk och tänka och handla, som herr Bernt.»
»Herr Bernt skriver till mig,» yttrade greve Johan, »att I skullen muntligen göra mig reda för hela verket!»