»Men på ett villkor!»
»Och det är?»
»I skolen svärja en dyr ed, att för ingen uppenbara, vad jag eder uppenbarandes varder.»
Greve Johan betänkte sig en stund och gjorde därunder ett par slag fram och åter över rummet, och alltjämt vilade därvid junkerns skarpa öga på honom; som om greven redan varit fångad med hull och hår.
»Viljen I, eller viljen I icke, greve Johan?» påskyndade junkern. »Se jag har behov av att använda tiden, jag medför även ett brev till konung Gustaf, och jag ämnade i denna kväll begiva mig på väg åt Vadstena, där jag hoppas finna honom. Han har långt för detta» — tillade han såsom svar på grevens outtalade fråga — »lämnat Malmö. Hahaha! stackars kung Gösta, han förlorade på den färden hågen att vidare göra besök hos gamle Fredrik i Danmark.»
»I kännen, som det tyckes, noga till, vad som timat på kungamötet i Malmö?»
»Det borde snarare väcka er förundran, om jag icke kände det. I kännen föga till Severin Norrby och hans män, märker jag, då I icke veten det, att intet händer av vikt, varken hos konung Gustaf eller gamle Fredrik, utan att han får kännedom därom.»
»Att döma av edra ord, fick då mötet i Malmö en helt annan utgång, än vad min herre konungen hoppades, då jag skildes från honom i Jönköping och han drog dit ned.»
»Utgången blev sådan att Gotland aldrig skall komma under Sveriges krona, och för resten aldrig under Fredriks heller, för så vitt lyckan är herr Severin blid.»
»I fören ett fritt språk inför en av konung Gustafs män, junker Moritz!»