»Dock talar jag icke friare, än att mitt huvud sitter lika säkert, om icke säkrare än edert, greve Johan. Men varför tvista om småsaker? Konung Gustaf blev så vred på mötet, att han höll på att hugga lübeckaren Herman Israel sönder och samman, var så icke Lars Andersson, kanslärn, hade lyckats lugna honom. Men det medgives, att krämaren hade spelt honom ett fult streck. Ty alla de stora löftena, som gåvos i Lübecks namn, för att konungen skulle företaga tåget till Gotland mot herr Severin, de hava flugit sin kos, och så visst som jag är en ärlig sjöman, skall konung Gustaf därav hava blott skada och skam.»
»Och vad beslöts då egentligen om Gotland?» sporde åter greven.
»Att den skulle behålla ön och slottet, som hade ön och slottet i handom den dag då beslutet fattades!»
»Och det var ...?»
»Det var icke konung Gustaf! Men fort till saken, herr greve, vad viljen I giva mig för svar?»
Greven betänkte sig ännu, men så bekvämade han sig till att gå den äskade eden, vilken han avlade på junkerns framsträckta svärd, varigenom han likväl icke förband sig till annat än att förtiga, vad som anförtroddes honom rörande de planer, som smedos i Wisborgs slott. Det stod honom till följd därav fullkomligt öppet att sedermera fatta sitt beslut i enlighet med sin fördel.
»Så vill jag då säga eder, vad min herre och herr Bernt hava överenskommit,» tog sedan junker Moritz till orda. »Det gäller ingenting mer eller mindre, än att taga Sveriges rike, göra unge herr Nils Stensson till riksföreståndare och till namnet erkänna konung Christian.»
Greven stannade i sin gång.
»Taga Sveriges rike,» mumlade han, »göra Nils Sture till riksföreståndare ...»
»Ja, ja, säger jag,» vidtog junkern, »allt det där skall gå som en dans, fru Christina, herr Nils Stenssons moder, har räckt sin hand åt herr Severin Norrby ...»