»Fru Christina,» avbröt greven åter, »fru Christina Gyllenstjerna, konungens moster, har givit sin hand åt Severin Norrby! ... Jag börjar tro, att I viljen skämta, junker Moritz.»
»Det kunnen I tro efter behag,» genmälte denne, »det förändrar ingenting i saken. Severin Norrby, gift med Christina Gyllenstjerna, skall draga Sveriges allmoge med sig, främst dalkarlarne, vilka redan äro beredde på vad som komma skall och rusta sig att draga ned mot Stockholm. Under tiden skall herr Bernt, som har herr Nils Sture hos sig på Kalmar slott, söder ifrån sätta folk i rörelse, och vi under herr Severin Norrby anfalla från sjösidan. Kunnen I nu finna, varför detta slott, som I haven i eder värjo, är av så stor vikt?»
»I talen idel gåtor, junker Moritz,» började greven efter några ögonblicks tystnad. »Väl vet jag, att sinnesstämningen på många orter i detta land ingalunda är den bästa, jag har av den gamle biskopen i Linköping fått de tillförlitligaste underrättelser, men aldrig har jag kunnat föreställa mig, att så vidsträckta garn spunnos kring min herre konungen.»
»Vad I hittills haven tänkt, greve Johan, kan på det hela taget göra detsamma,» inföll livligt junkern, »frågan är vad I tänken och vad I hädanefter kommen att göra ...»
»I haven mitt löfte om tystnad,» blev grevens svar, »nöjen eder därmed så länge!»
»Aha, jag förstår ... I menen eder hava mera att vänta av konung Gustaf, än av en förening med herr Severin och konung Christian. Nå väl, det är eder rättighet att vara förblindad, måtte icke edra ögon för sent öppnas ... jag har intet mera att säga eder, jag vill blott träffa fru Christina och höra hennes svar till min herre, och sedan begiver jag mig raka vägen till konungen.»
»Till konungen ...?»
»Ja väl, till konungen ... varför väcker väl det eder förundran?»
»Helt enkelt därför,» svarade greven, som synbart förbryllades av den säkerhet och visshet, varmed junker Moritz uppträdde, »helt enkelt därför, att vi behöva tid på oss, för att allt måtte mogna, innan det brinner löst.»
»Och I skolen förmå konung Gustaf att låta eder få denna tid. Antingen känner jag honom eller eder för litet, för att kunna sätta tro till edra ord.»