»Det gör också ingenting till saken, herr greve. Blott ett har jag ännu att tillägga. När herr Severin kommer med sin flotta, så skolen I hissa en vit duk på tornet om I då besluten eder för att hålla med honom. Och så till sist, greve Johan ... obrottslig tystnad! Icke den avlägsnaste ödemark, icke den tjockaste skog, icke det högsta torn eller den fastaste borg skall kunna skydda eder för hämnden, om I bryten eder ed. Haven I förstått mig?»
Greven böjde omärkligt huvudet, och junker Moritz, som plötsligt antagit en allvarsam och hemsk ton och hållning, blev åter den lekande, på ytan oförarglige och fromsinte, fast något råe sjöbussen.
»Farväl då, herr greve,» sade han, »jag går att träffa fru Christina ... Jag hoppas, att I sedan ställen en god häst till mitt förfogande.»
Några ögonblick därefter stod junker Moritz åter i stora salen.
Fru Christina befann sig där ännu. Hon satt med huvudet lutat mot sina sammanknäppta händer, när junker Moritz inträdde, och det låg i detta ögonblick en färgton av så upphöjd skönhet över hennes ädla, men sorgsna anlete, att själva den bistre sjörövaren stannade och försjönk i hennes åskådande. Ordet, som han höll på att uttala, dog på hans läpp, och det såg ut, som om han för ett ögonblick glömt hela världen.
Då hördes åter en trumpetstöt från vakttornet. Det välkända ljudet utövade ingen verkan på junker Moritz, men fru Christina såg upp och vände sitt ansikte utåt rummet. Hon betraktade en stund tyst mannen, som stod inför henne, och hennes blick var så djup och klar, som om den lånat glans och färg av nornornas vishetsbrunn.
»I kommen för att höra mitt svar?» sade hon.
»Ja, fru Christina!» sade junker Moritz med en röst och ett uttryck så vördnadsfullt, att han blev sig själv alldeles olik.
»Nå väl,» återtog Christina, »hälsa då eder herre och säg, att Christina Gyllenstjerna står fast vid sitt ord. Herr Severins bragder och hans ära, hans öppna ridderliga sinne, hans trohet mot sin herre — allt detta uppskattar jag högt, så högt, att jag vet icke av alla dem, jag känner bland vänner och fiender, någon att sätta ovan om honom, med undantag av min systers son, herr Gustaf Eriksson, min herre och konung.»
»Ack fru Christina!» utropade junker Moritz, »för ett sådant beröm från edra läppar vore jag färdig att offra tusende liv om jag hade dem.»