»Den ring, jag har givit herr Severin,» fortsatte fru Christina, »må han behålla som ett minne av Christina Gyllenstjernas erkännande och aktning, men innan han gjort allvar av vad han skrivit i det brev, vilket I denna dag haven lämnat mig från honom, innan jag ser honom vid konung Gustafs sida såsom hans och Sveriges man, vill jag icke vidare mottaga varken bud eller brev från honom.»
»Jag förstår eder, ädla fru,» sade Moritz, »och jag skall framföra eder hälsning, ehuru den låter i mina öron som ett avslag på min herres begäran.»
»Låt herr Severin själv avgöra den saken!»
»Men om,» fortfor Moritz, »om det skulle inträffa, vad ingen kan ana, att min herre räddar Sveriges rike ...»
»Räddar Sveriges rike ... drömmen I, junker Moritz?»
»Nej, nej, fru Christina, jag drömmer icke ... men om ond och hård tid ännu skulle komma, om konung Gustaf icke skulle kunna upprätthålla den kronans makt, som han erhållit, men om likväl Sveriges rike skulle stå fritt och starkt och mäktigt, och om denne nye räddare vore Severin Norrby, vad skullen I då göra?»
»Edert tal är gåtfullt ... Jag kan därpå endast svara, att det är riddaren Severin Norrby, som jag vill giva mitt svar, icke ränksmidaren.»
»Nå väl, jag har förstått eder mening, och jag skall framföra den!»
Solen var nu nedgången, och intet ljus var tänt i salen, varest därför skymningen gjorde sig allt mera gällande. Såväl Moritz som fru Christina voro så upptagna av det ämne, som avhandlades dem emellan, att de icke tänkte på denna omständighet och sannolikt hade något alldeles tillfälligt inträffat, som hindrade kertilsvennen att efter vanligheten tända ljusen.
En sådan tillfällighet, som satt alla i förvåning, hade också inträffat. Konung Gustaf hade kommit med ett talrikt följe. Det var vid hans ankomst, som trumpeten från vakttornet ljöd efter junkerns inträde i stora slottssalen. Konungen hade genast uppsökt greve Johan och funnit honom i lönnkammaren. Han hade där uppehållit sig en stund under samtal med greven, vilken omtalat för honom ankomsten av junker Moritz såsom budbärare från Severin Norrby och tillika omnämnt hans bud och brev till fru Christina. Konungen fick vidare veta, att junker Moritz just nu som bäst underhandlade med fru Christina, och han beslöt att själv vara vittne till denna underhandling. Greven ville följa, men konungen avböjde det, och innan han hann vidtaga någon åtgärd för att underrätta fru Christina, hade konungen lämnat rummet och skyndat till stora slottssalen.