Konungen var vid en upprörd sinnesstämning, redan när han anlände till Stegeborg, och de underrättelser, som greve Johan lämnat honom, bidrogo icke att lugna honom. Hans gång var häftig och bestämd, och hans hand slog några slag på svärdfästet, vid det han gick fram genom slottsgången mot dörren till stora salen. Här kom Johan Thuresson emot honom, men stannade vördnadsfullt, när han vid skenet från en på muren uppsatt fackla såg konungens mulna uppsyn. Konungen vinkade åt honom med handen att följa sig och öppnade med det samma salsdörren. Det var just som junker Moritz yttrade de sist anförda orden.
Inkommen i salen, stannade konungen, och herr Johan Thuresson drog sakta till dörren. Fru Christina, som icke anade, vilket vittne hon så oväntat fått, och icke kunde tro annat, än att det var någon av slottssvennerna, svarade otvunget på junkerns tal.
»Gören det, junker Moritz, och I kunnen tillägga, att Christina Gyllenstjerna beder Guds moder styrka herr Severin i hans beslut!»
»Den hälsningen,» svarade Moritz, »skall jag gärna framföra, dock skulle jag helst hava sett, om I haden lämnat mig ett brev i stället för blotta ord till min herre. Men jag kan ännu därtill uträtta något för eder ... jag kommer sannolikt att träffa eder son, unge herr Nils Stensson ...»
»Min son Nils ... huru skullen I kunna träffa honom?»
»Jag drager landvägen ned till Kalmar, sedan jag träffat konung Gustaf, till vilken jag nu begiver mig ...»
»Det behöven I icke,» sade konungen med en skarp betoning av orden, »konungen är här!»
»Konungen!» utbrast fru Christina, hastigt vändande sig mot dörren och sammanknäppande sina händer.
»Konungen!» upprepade junker Moritz, men det fanns icke en tillstymmelse av den forna glättigheten och säkerheten i hans röst.
»Skaffa ljus i salen, herr Johan Thuresson,» sade konungen, vänd till denne, »jag vill se människor och icke skuggor. I väntaden mig icke hit så brått, fru Christina, och därför kommer jag något olägligt ...»