»När skulle Sveriges konung komma olägligt till Christina Gyllenstjerna?» gensporde fru Christina.
Hon betonade särskilt Sveriges konung. Men det låg så många minnen slutna i denna sammanställning av Sveriges konung, av Gustaf Wasa och Christina Gyllenstjerna, att hennes röst ofrivilligt darrade, när hon uttalade dem. Och i själva verket voro ock dessa namn liksom landfästena för den regnbåge, vilken bebådade Sveriges räddning från det främmande våldets syndaflod till en ny och mera löftesrik framtid. Men för Gustaf, som alltsedan mötet i Malmö icke mött annat än svek och förräderi, och som med sin häftighet i ögonblickets uppbrusning gjorde den minsta sten till ett klippblock, för honom var blott den omständigheten, att han överraskat henne tillsammans med ett sändebud från hans fiende, med vilken han själv hört henne tala om brev och hälsningar på ett sätt, som antydde ett annat förhållande, än det han ansåg tillkomma en sådan kvinna, som Christina Gyllenstjerna, — för honom var detta tillräckligt bevis, att han även här hade begynnelsen till en mörk spånad i sina händer. Och hans sinne förbittrades desto mera, ju mera han ansett detta vara en omöjlighet, ju högre och renare han ställt den avlidne, älskade herr Stens änka i sina tankar.
Herr Johan Thuresson kom med några småsvenner, vilka skyndade att tända de stora vaxljusen, varpå de åter lämnade rummet.
Nu möttes konungens och Christina Gyllenstjernas blickar. Det låg sorg i båda, men i konungens öga brann tillika vrede, då däremot i Christinas det sorgsna uttrycket slog över i ett drag av både stolthet och vemod. Konungen stod med korslagda armar, och hans blick tycktes vilja tränga till djupet i Christinas själ, men Christina uthärdade denna blick. Det var kraft mot kraft, och detta tycktes väcka förundran hos konungen.
»Sveriges konung kommer alltid olägligt,» sade Gustaf långsamt och betonande varje ord, »Sveriges konung kommer alltid olägligt till den, som underhandlar med hans fiender. I dragen eder väl till minnes, huru kung Carl en gång bedrogs av fru Brita Tott på Örebro slott? — Varen dock viss därom, fru Christina. I skolen icke i mig finna någon Carl Knutsson!»
Herr Johan Thuresson, som stod strax bakom konungen och vars öppna, ädla anlete tydligt avspeglade de bittra känslor, vilka stormade inom honom, kunde ej uthärda att höra fru Christina sålunda tilltalas i närvaro av den främmande budbäraren. Men att avbryta konungen i ett ögonblick, sådant som detta, var åter en sak, som icke lät sig så lätt verkställas. Säkert kämpade den unge mannen inom sig i detta ögonblick en strid, fullt ut lika svår, som den vilken brann i konungens och fru Christinas sinnen.
Men även junker Moritz, den råe sjömannen, tycktes med ovilja höra och se konungens hårda ord och stränga blick. Det hade dock kunnat vålla svårare följder, om han, sjörövaren, fallit konungen i talet. Johan Thuresson visste, att junker Moritz var ett sändebud från Severin Norrby, han hade även ur konungens egen mun hört, huru alla de dryga omkostnaderna för detta Gotlandståg burit endast smälek och skada till frukt, och han insåg klart, att det behövdes icke mycket i den sinnesstämning, vari konungen nu befann sig, för att han skulle alldeles glömma sig själv och vara färdig att begå handlingar, som skulle blott förvärra i stället för att, om icke avleda och bota, dock förminska det onda. Detta förmådde herr Johan att även med fara för sig själv söka nedlocka och släcka den blixt, vilken i varje ögonblick hotade att frambryta.
»Eders nåd!» sade han, »herr Severins budbärare torde hava något att säga eder!»
Konungen tog ett steg åt sidan, och hans flammande öga mätte herr Johan från huvud till fot. Men där tronade ett sådant allvar på herr Johans panna, och där brann en så varm hängivenhet i hans ärliga öga, att konungen synbart träffades därav, och han vände sig till junker Moritz. En tacksam blick från fru Christina blev herr Johans belöning, och det var, som om denna blick tänt en flyktig rodnad på hans kind.
Junker Moritz tog genast fram under tröjan ett brev, som han överlämnade till konungen. Denne fattade det med häftighet, och hans öga vilade på junkern, under det han bröt inseglet. Junker Moritz tycktes åter bliva sig lik igen, liksom om hans segel mitt i stiltjen fyllts av oförnimbara vindar. Det häftiga, hårda, själsspännande tycktes vara en luft, som han var van vid. Det var blott den kvinnliga smärtan, som för honom innebar något förlamande.